Vinterljus i kylan...
vatten slutar alltid att fascinera. Det söker sig alltid mot det lägre och finner tillslut havet. Det har sitt egna kretslopp, i en samsara utan död. Inom kampsporterna talar man om att röra sig som vatten, att vara följsam i alla rörelser och tänka i flöden.
När vintersolen reflekteras i åns krusningar ser man världen som den mystik den är. Om man tänker på hur långt ljuset färdats innan det når mitt öga, blir nuet nästan evigt.
Man borde vara mer som vattnet och vintersolen. Reflekterande och flödande samtidigt. Då skulle nog världen vara mer som havet. En stor väntande kram..
2 kommentarer:
Definitionen av en optimist; att vägra använda ordet aldrig ?
Eller så har den en förmåga att ha två meningar i huvudet samtidigt, vilket kan påverka meningsbyggnaden...
Skicka en kommentar