Himmel över Åhus. Något att vänta på…
Har aldrig riktigt förstått idén om evigt liv och paradiset. Den stora belöningen efter livets slut. Vilan efter mödan i livet i all evighet. Det där med evigheten skrämmer mig lite. Jag må ha mycket tålamod, men är ganska rastlös för övrigt och tycker det finns alldeles för många "evigheter" som det är.
Målet för en buddhist ska ju vara att bli ingenting, eller mer nogräknat fri från lusten att leva. Det känns mer rofyllt, tycker jag. Fri från tankar, ansvar och måsten. Förvisso fri från en massa trevliga saker med. Men fortfarande ska man dö liksom.
Ett Jehovas vittne lanserade en, i mina ögon, ganska fin idé om att i framtiden ska paradiset vara på jorden. Då tyckte jag att paradiset är ju på jorden. Inte som man tänker sig det kristna paradiset, elysium eller liknande, men likväl ett paradis.
För jag menar. Om vi hela tiden tror att vi måste dö för att få det bättre, hur ska man då kunna uppleva skönheten i himlen ovanför Åhus? Kanske därför man gjort självmord och dråp till synder inom de flesta religioner. Du måste dö för att bli lycklig, men för guds skull håll dig levande.
Jag väljer att leva här och nu. Broby är ett paradis i sig…
2 kommentarer:
Jag har ett starkt intryck av att du lever som du lär. Många poäng där.
Kanske ångrar mig efter min död...
Skicka en kommentar