Sagan är alltid nära…
Passade på att fotografera lite på nyårsafton. Tänk hur hemmablind man kan bli. Att man lätt missar det vackra som finns en armslängd ifrån en. Ja kanske är det vardagen som är det fina i livet. Men vi är så vana vid det att vi bara ser det som grått.
Inom zenbuddhismen tränar man på att göra och se allt med nybörjarens ögon och iver. Ser man världen med barnets ögon, så blir även din bakgård en sagoskog…
5 kommentarer:
Så sant.
Precis så! Att se det stora i det lilla är själva tricket, då blir vad som helst en upplevelse. I kombination med närvaro då förstås. Precis som - just det, barnet!
Monica
Det märkliga är att man måste lära sig att "stanna upp" och bejaka barnet inom sig, fast det borde vara en naturlig sak…
Och det blir nästan som ett gift när man äntligen hittat dit! Lycka.
Det blir helt klart något "annat" som drar i en. Självklart liksom...
Skicka en kommentar