tisdag 31 maj 2011

Permanent konst...

En tatuering jag designat till min syster...

Tatueringar har varit på modet länge nu. Jag är själv ägare av tre stycken. Jag har skapat nya tatueringar efter min andliga utveckling. Jag föredrar enkla och personliga motiv helst utan färg. Svart, och eventuellt rött, räcker.

Det är otroligt häftigt att sitta i tatuerarstolen första gången. Efter lång tids funderande och skissande ska man äntligen slutföra beslutet som inte går att ta tillbaka. Det första man tänker när det sticker till är: "Jag måste göra en till..." Många jag träffat som har flera tatueringar bekräftar den här känslan. Det är en "kick" man gärna upplever igen.

Just nu funderar jag på om inte nästa tatuering ska bli en orm som slingrar sig runt underarmen. För sanningen är den att inte bara motivet är permanent, även känslan sitter i, så det måste bli en till...

söndag 29 maj 2011

Var tog blåvalen vägen?

Sista platsen man söker är där an ska finna...

Jag börjar nog bli lite schizofren. Igår satt jag med några vänner och klippte en film som spelades in för en massa år sedan. Efter 8 timmars arbete var vi färdiga med 10 min film, ca en tredjedel av hela filmen. Samtidigt håller jag på med layouten på min nya bok och redigerar en låt som jag vill ha med i mello, där datorn ätit upp alla inspelningar. Som pricken över i:et har jag anmält mig till en teckningstävling i slutet på veckan.

Det säga att kreativitet har en gräns, och just när man håller på att lägga ljudet till en scen kommer man att tänka på att blåvalen inte finns, vilket jag glömt bort. Ni som följt min blogg vet att jag inte tror på det där mytomspunna däggdjur. Men så här fungerar det för de flesta. När det flödar på minns man det som var viktigt när vädret var sämre.

Så var tog blåvalen vägen? Den ligger som en ljudeffekt i scen 3 som den största tomhet som setts på vita duken...

fredag 27 maj 2011

Den sista resan...

Just då förstod han allt. Men då var det försent att gå tillbaka...

Jodå, det går framåt med Logic Pro 9, även om det mest blivit lek med alla loopar som finns i programmet. Tyvärr är det fortfarande väldigt roligt att göra bilder i Photoshop. Bilden ovan har liksom en historia i sig själv.

Ett äventyr var det att fotografera med. Familjen har blivit, blöt, riven, blodig, bränd och chockad (av elstaket) för att få några bilder att slänga in i min bok. Men konst utan lidande är som Falun utan korv och röd färg.

Nu ska jag fortsätta med Logic Pro 9. I morgon ska jag vara med och klippa en vampyrfilm...

tisdag 24 maj 2011

Photomagic...

Photoshop, programmet man inte kan men får gjort det man vill i...

Har aldrig förstått mig på Photoshop. Ett jäkla komplicerat program, men ändå lyckas man alltid göra bilderna som man vill ha dem. Som bilden ovan som jag gjort som illustration till min bok. Efter mycket experimenterande blev bilden precis som jag ville ha den.


"I det mörka djupet av sjön, mjukt inbäddad i bottnens dy, låg pärlan som var hans centrum i världsaltet och lyste klart. Bävern som hjälpt honom simma mot botten tittade förväntansfullt på honom med sina korintsvarta ögon. Han visste att han måste ta med sig pärlan upp i världen. Försiktigt lyfte han upp den och märkte att den var lent varm och vägde nästan ingenting. Ömsint höll han den i sin famn hela vägen upp till ytan och stranden där korparna väntade på honom.

Pärlan lyste lika starkt i dagsljuset som i bottens mörker. Han bad korparna lyfta upp honom på bergstoppen där Isjungfrun hade sin tron. De lydde honom, som de bröder de var, och snart stod han där i den iskalla vinden med världen för sina fötter. Isjungfrun log tyst mot honom, faktum var att han i det ögonblicket insåg att hon aldrig talat till honom med sin röst. Han log tillbaka, lyfte pärlan över huvudet och kastade den i det karga berget under sina fötter.

Pärlan krossades och dess varma innehåll rann ut över universum och fyllde alla des ting med sitt ljus. I den stunden var han ett med alla ting. Insekterna, bergen, sjöarna och varenda dammkorn allt var han. Energierna flödade som vinterstormar i hans inre och varje atom svarade på hans tillrop.

Sådant var det.
Han skrattade ärligt för första gången sedan han var barn…"

                                                                                                       Ashyls resa


I morgon ska jag lära mig Logic Pro 9...

söndag 22 maj 2011

Divine madness...

The fool, narren, symbolen för gudomlig galenskap...

Har alltid fascinerats av narren som symbol. Under medeltiden var det bara han som kunde kritisera kungen utan risk för straff. Han var ju galen, och det en galning säger har ingen makt. Ett skämt är trots allt bara ett skämt, och ingen tror på det ändå.

Men bakom masken finns galenskapen som förstår världens sanna natur. Skämten och skratten är de allvarsamma tårarna i förklädnad. Narrens dårskap ligger nära geniets genialitet och kanske bortom det. Detta kallas för gudomlig galenskap som på engelska heter divine madness. Kanske ligger inte upplysningen så långt ifrån dårskapen eller så är den stora gåtan bara ett gyckel eller en komedi. En komedi som vi tar allt för allvarligt på och därför blir det sanna allvaret ett skämt. När vi skrattar åt narren skrattar vi åt vår egen otillräcklighet.

När livet går vidare blir vissa gamla och knarriga, andra blir gamla och narriga...



Dagens humor: Om något roligt får vänta för länge, blir det skämt...

lördag 21 maj 2011

Tillfällets magi...

Visst ser man anden ta form i kristallkulan...

Var ute i skogen idag för att ta bilder till min bok. Då det ibland nämns en stor pärla i boken, hade jag med min kristallkula för att eventuellt skapa en eller annan cool installation. Hittade en spännande gammal brunn på vägen och beslöt att ta ett foto på kulan liggandes på kanten av brunnen.

Då infann sig det man bara drömmer om. Den stora glaskulan fungerar som ett stort förstoringsglas och när den låg där på det murkna trät började den bränna och rök började omsluta kulan. Effekten kan ni se här ovan. Magiskt tycker jag själv.

Jag har gått ett par fotokurser i mitt liv, men det enda jag lärt mig på dem är att jag egentligen inte kan fotografera. Motiven väljer inte mig, om ni förstår vad jag menar. Men idag stod jag på första plats. Kanske är detta början på en ny karriär...

onsdag 18 maj 2011

En karta över en dröm...

Var tog den här världen vägen?

Jag har många intressen, som många av er vet. Jag målar, skriver, gör musik och en massa annat. På min fritid driver jag dessutom ett företag som designar spel. När jag säger att jag designar spel får man alltid följdfrågan: "Datorspel?". Märkligt vad världen utvecklats de senaste årtiondena. Givetvis designar jag inte faktaspel, läs DATAspel, utan vanliga hederliga brädspel och rollspel. Ja, jag tillhör de där suspekta nördarna som sedan 80-talet gömt oss i skumma utrymmen och kastat tärningar glatt vrålandes:
"Jag skjuter på orchen till höger!"

Förvånas fortfarande över att den stora massan utan tärningar inte riktigt vet vad rollspel är, och jag tänker inte förklara det i detta inlägget heller. Numera när folk frågar vad jag gör när jag spelar rollspel brukar jag svara typ: "Jag springer runt som den lilla alven Pellegrino". En kommentar som får många är mer osannolik än att kasta tärningar. Om jag spelat Hagrid i Harry Potter hade man förstått, hmm...

Bilden ovan målade jag som en illustration till ett rollspel jag skrev för många år sedan. Just nu hänger den över skrivbordet på jobbet. Tittar på den ibland och funderar över den värld jag skapade i den. Drömmer sig bort en stund. För så är det nog. Rollspel är bara ett sätt att visualisera drömmen om en mer spännande värld. Kanske sitter det en trollkarl i den världen och drömmer om en mer spännande värld med bilar, gator och politiska val...

Ni som vill se mer av min produktion kan gå in på följande länk:
Onkel Olof hemsida

söndag 15 maj 2011

I den vanliga världen...

Onkel Olof i den vanliga världen, inte helt enkelt...

Var i affären igår. Vi var ett litet gäng familj. Bilden ovan togs av min syster, när jag funderade över vilket kaffebröd som bäst passar en kvav majdag. Tycker bilden väl illustrerar den där känslan man har i konsumtionssamhällets centrum. Lätt förvirring mixad med ännu mera lätt förvirring. Vaqd är det egentligen för skillnad mellan ett wienerbröd och en tuppkam, mer än namnet?

Det var i vilket fall som helst blev det en lyckad utflykt. En dam, något äldre än mig, tyckte jag var snygg i min 30-tals look. Hatt, farfarströja och hängslen är tydligen ett lyckat koncept för att bli uppraggad i närbutiken. Tur hon inte visste om att jag röker pipa med.

Gubben har inte tappat "det", han har bara tappat bort sig själv någonstans i verkligheten...

lördag 14 maj 2011

Kunna, veta, förstå, inse...

Ännu ett steg på vägen mot den totala okunskapen...

Har varit på utbildning under veckan och har därför inte liksom haft inspirationen att blogga på ett tag. Utbildning har varit bra men väldigt intensiv, så nu sitter jag och känner mig som en upp och nervänd pyramid som kan falla omkull när som helst.

När man sitter och ska lära sig nya saker så kommer man på hur problematiskt det är att gå från kunskap till rätt handlande. Ofta vet man redan om allt man sitter och ska lära sig, men man gör inte mycket åt den kunskapen. Lika svårt är det sedan att få andra att lära sig samma sak och verka efter den. Alla organisationers dilemma.

Vi vet och kan och vet en massa, men kanske förstår vi för lite. Jag skrev en gång: "Insikt är att förstå det man redan vet". För så är det. Alla vet tex att man ska motionera, men inte förrän man börjar flåsa i trapporna förstår man på riktigt och kan på allvar börja träna.

Min teori blir därför att vi kanske ska börja göra om vårt vetande till insikt, det vill säga minska/glömma vårt vetande och öka vår förståelse. Hmmm, känns nästan som när man går på fest. Kanske är meningen med livet en fest trots allt...

söndag 8 maj 2011

Det stora med det lilla...

Allt måste inte vara så stort för att vara bra...

Idag har jag klippt gräset. Det kändes bra, även om min allergi fick sig en spark i fel riktning. Saker och ting måste inte alltid vara så märkvärdiga.

Idag har jag klippt gräset. Tyckte det var lite mindre mossa än vanligt...

torsdag 5 maj 2011

Livet leker...

Ja allvarligare än så här blir det inte...

Ibland blir jag lite trött på vuxna som fjantar sig mot lekande barn, precis som om en leken var en clownföreställning. Faktum är att jag upplever barn som mycket allvarliga i sin lek. Mycket mer allvarliga än när vi vuxna leker. För det gör vi, hela tiden.

Idag har jag lekt bilförare, chef, mötesdeltagare och bloggskribent bland mycket annat. Jag har en konstig känsla av att någon person någon dag upptäcker att jag fortfarande inte riktigt är vuxen och duktig på riktigt. Allt är ju så förbaskat allvarligt, verkar alla tycka. Är det bara jag som fuskar som vuxen?

Fast jag har märkt att många vuxna faktiskt, på allvar, inte ser att dom fortfarande leker livet. Där för vill jag återgå till barnen och säga följande:

Barns lek är mer allvarlig än vuxna, för dom vet att dom leker...

tisdag 3 maj 2011

Sorg- en ganska personlig fråga

På stenåldern levde man närmare döden, men var antagligen lika ledsna när någon dog...

Hur man än vrider sig och vart man än vänder sig så finns den där, Döden. Det enda säkra med livet och kanske det som påverkar oss känslomässigt mest. Förr, när man dog hemma, var döden en mer naturlig sak, inbillar jag mig. Man blev antagligen lika ledsen men kanske förstod man bättre. Idag är det få av oss som varit med om när någon dör en naturlig död. När jag jobbade inom vården var jag med om det ett par gånger och det är en märklig upplevelse.

I min favoritfilm "The Crow" säger någon i en scen: "Den dagen man vet att man ska dö, är barndomen över". Så är det. När man förstår döden, existerar inte den värld av inbillad odödlighet och trygghet som man får med sig när man föds. Då börjar sökandet.

Det är aldrig synd om den som är död, men det kan vara smärtsamt för dem som är kvar. Men ändå måste vi låta de döda få vandra vidare. Vi äger inte rätten att hålla dem kvar. När vi släpper taget, och låter sorgen vara naturlig, kan vi, dom och livet gå vidare, precis som det är tänkt.

"Sorg är det som återstår sedan tårarna sköljt bort smärtan", skrev jag en gång, men sanningen är att smärtan och sorgen aldrig helt försvinner och ska det inte heller. Dom känslorna kan vara ganska sköna att ta fram då och då. Framförallt när man minns dem man saknar mest...

söndag 1 maj 2011

Självmumifiering- Meditation till döds...

Den största självuppoffringen...

Såg en intressant dokumentär på History Chanel som hette "Mystery of the tibetan mummy". Den handlar om en mumie som upptäckts i en del av Tibet som ligger på den indiska sidan. I en hög med jord och sen fann man resterna av en tibetansk munk som suttit i meditationsställning i ca 500 år, och som bevarats som en mumie. En grupp forskare skulle ta reda på hur han kunnat bli så välbevarad.

Får ni möjlighet så se programmet. Man lär sig mycket om den buddhistiska världen som är okänt för oss här i väst, och då kanske framförallt hur munkar arbetar i de samhällen de tillhör. I den buddhistiska klostervärlden finns det meditationsformer där munken slutligen offrar sig själv för samhället genom att fasta och sedan meditera till döds. Kvar blir en perfekt mumifierad rest. Man visade också två japanska mästare som låtit mumifiera sig själva på detta viset.

Den här formen av självuppoffring känner vi mest till genom de munkar som eldade upp sig själv i protest mot t.ex. vietnamkriget. Man kan tycka detta är lite makabert att man inom en religion som förespråkar respekt för allt levande, faktiskt offrar sig själv. Men man ska komma ihåg att dessa munkar tränat hela sitt liv för att släcka sin livstörst, och i deras syn finns det inget kvar som dör. Liv och död saknar vår västerländska betydelse.

Nästa gång jag känner mig lite gammal och knarrig, ska jag komma ihåg att det finns mycket kvar att lära om uppoffringar. Men å andra sidan kanske inte min dröm är att sitta som en mumie på ett kargt berg i 500 år...