På stenåldern levde man närmare döden, men var antagligen lika ledsna när någon dog...
Hur man än vrider sig och vart man än vänder sig så finns den där, Döden. Det enda säkra med livet och kanske det som påverkar oss känslomässigt mest. Förr, när man dog hemma, var döden en mer naturlig sak, inbillar jag mig. Man blev antagligen lika ledsen men kanske förstod man bättre. Idag är det få av oss som varit med om när någon dör en naturlig död. När jag jobbade inom vården var jag med om det ett par gånger och det är en märklig upplevelse.
I min favoritfilm "The Crow" säger någon i en scen: "Den dagen man vet att man ska dö, är barndomen över". Så är det. När man förstår döden, existerar inte den värld av inbillad odödlighet och trygghet som man får med sig när man föds. Då börjar sökandet.
Det är aldrig synd om den som är död, men det kan vara smärtsamt för dem som är kvar. Men ändå måste vi låta de döda få vandra vidare. Vi äger inte rätten att hålla dem kvar. När vi släpper taget, och låter sorgen vara naturlig, kan vi, dom och livet gå vidare, precis som det är tänkt.
"Sorg är det som återstår sedan tårarna sköljt bort smärtan", skrev jag en gång, men sanningen är att smärtan och sorgen aldrig helt försvinner och ska det inte heller. Dom känslorna kan vara ganska sköna att ta fram då och då. Framförallt när man minns dem man saknar mest...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar