Att ta steget kräver en del av oss…
Får länge länge sedan, sommaren innan jag började 5:an, flyttade min familj till en ny stad. I den nya staden fanns ett bad med höga hopptorn. Jag och min kompis, som var och hälsade på, vågade inte hoppa från det högsta tornet. Vi stod länge vid kanten och tittade ner, helt oförmögna att ta steget ut.
Då dök en, för oss, stor kille upp och sa:
– Om ni inte hoppat när jag kommer upp nästa gång så…
Sen slängde han sig ut från kanten. Jag kan säga att han behövde bara komma till stegen upp till tornet så hade först min kompis och sedan jag slängt oss ut. Mer rädda för killen än för höjden.
Resten av sommaren hoppade vi från det högsta tornet som om det var den naturligaste saken i världen. Senare fick jag reda på att killen hette Roger, och var egentligen ganska snäll. Tänker ofta på den här händelsen. För visst är det så att vi alla behöver en Roger, som får oss att ta det där steget som vi inte tror vi vågar…
3 kommentarer:
!
Som den halva jag är, kommer jag också att tänka på "den onde" Roger. Han som fick oss allihop att mobba Björn (så hette vårt offer)
Men jag förstår/vet ; du gillar "rövsparkar", inte grupptryck.
Jo, ibland kan man nästan längta efter en "Roger", fast man vet att man borde ändå liksom, alldeles av kraft? Kan det vara så illa att man vill ha en "Roger" att skylla på - om det nu inte går så bra...?
Jag tror ju på den inre motivationen. Men ibland behöver man den yttre med.
Eric
Grupptryck gillar jag inte alls. Vill att alla ska välja själva. Tyvärr ser vi inte alltid själva vad som är det bästa. Gillar idén med att ha en mentor.
Monica
För mig är inte en "äkta" Roger någon som man ska skylla på. Man kanske vill döda honom i stunden, men är tacksam resten av livet…
Skicka en kommentar