måndag 6 december 2010

Den långa vandringen...

Vägen i ett par kängor...

Jag är en rastlös själ. Jag slår mig liksom aldrig till ro riktigt, och som en hattifnatt tror jag att man faktiskt kan segla till horisonten. Ordet planet lär betyda vandrare på grekiska. Planeterna är de ljus på himlen som rör sig över natthimlen till skillnad från stjärnorna som står stilla. Precis så är jag. Hela tiden på väg till någon ny insikt, plats eller tanke.

Kängorna ovan har jag haft i över 20 år. Jag köpte dem när jag gjorde värnplikten och vi har lagt många mil bakom oss tillsammans. Otroligt nog är de bättre att gå i idag än de var när jag köpte dem. På något sätt inbillar jag mig att jag är precis som kängorna, mer slitna men bättre att gå i.

För att stilla min oroliga själ ägnar jag mig åt kreativt arbete. Ständigt nya projekt. Målningar, teckningar, dikter, skrifter, spel, keramik, musik mm i en ständig ström. Egentligen, har jag märkt, är detta bara mitt livs knark. Kreativiteten stillar min rastlöshet för stunden. Men när projektet är slut kommer oron tillbaka. Dags för ett nytt projekt och så fortsätter livet.

Så om någon frågar om jag har några laster så svarar jag nog:
"Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av händerna liksom."
Och sen har jag skapat något nytt.

Men en dag kanske jag finner min horisont och jag kan lägga pennan på hyllan. Då ska jag fira med de andra hattifnattarna...

Inga kommentarer: