Ibland är det minst dyra det dyraste...
Eftersom jag springer runt i världen och säger att jag är buddhist, vilket i sig själv är en liten paradox, får jag då och då frågan: "Får man äga en massa saker som buddhist?". Den här frågan äger i sin enkelhet en mycket större fråga. Får förr eller senare måste en religion ta ställning till ägandet, enkelheten och, ja faktiskt, miljön.
Nallen på bilden ovan är den äldsta sak jag äger. Den har hängt med mig sedan jag föddes och har alltid varit med liksom. Jag har ett par föremål jag samlat på mig genom livet som jag nog skulle vilja säga jag inte skulle vilja vara utan. Gemensamt för alla dessa är att de inte har något egentligt ekonomiskt värde. Man skulle nog få hela högen för en hundring på en loppis. Men för mig är dem på gränsen till besjälade. Tror de flesta människor har något liknande hemma. Saker man liksom bara inte vill bli av med.
När folk då frågar mig om hur mycket en buddhist får äga, brukar jag svara:
"Man kan äga hur mycket som helst så länge det inte äger dig".
Alltså när prylarna blir så viktiga att du bygger hela ditt liv omkring dem, då är man lite farligt ute. Allt kommer att förgås och prylar har störst tendens att gå sönder eller brinna upp. Så fäster man sig vid dem för mycket gör man sig både sårbar och olycklig.
Med denna visdom innanför västen vill jag fortfarande inte bli av med leksaken ovan. Tänk att vara ägd av en nalle. Men vet ni. Någonstans känns det ganska gott samtidigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar