Vem är jag?

Onkel Olof dansar balett...

Visst är den inre resan viktig. Man måste ibland, eller ganska ofta, stanna upp och se vem man är och vad som just jag tror på. På en annan blogg skrev jag som en kommentar att den inre resan hindrar en från att bli "ett lapptäcke av andras åsikter". Klart man ska lyssna på andra, ta till sig av andras idéer och på det hela taget ha ett öppet sinne för allting, men någonstans är det också viktigt att vara den man är och göra det som är en närmast. I vårt samhälle av konstant mediabrus är detta inte så lätt som det låter.

Nu är det, glädjande nog, så att de flesta människor tycker ganska lika och forskare, teologer och filosofer broderar egentligen på samma mönster. Men ditt sinne och din upplevelse av mönstret är unik, och därför är din tro och din övertygelse också unik; även om du tror och är övertygad om samma sak som miljoner andra.

Din unika syn ska du vårda, för den är värdefull. När du kan landa i den övertygelsen och den känslan, då kan du ta smällarna, för någonstans är du alltid trygg, och fast smällarna gör ont så kan dom inte kränka den du är.

Så tänkte Onkel Olof en lördagsmorgon. Sen tänkte han att en kopp kaffe kunde vara gott...