Hybris. Vägen ut ur dimman…

Dimman lättar över kunskapen, men inte över egot…

I begynnelsen skapade gudarna människorna, och begåvade dem med gudomlig kunskap. När gudarna såg hur människorna använde dessa kunskaper, förfasades dom och lät en dimma falla över deras medvetande. Okunniga och ödmjuka spred sig människorna över världen. Men långsamt långsamt lättar gudarnas dimma, och deras kunskap blir hela tiden mer och mer gudalik.

Så här minns jag en sydamerikansk myt, som jag hörde för en massa år sedan. Ibland får den mig att rent mytiskt förstå min samtid. I Bibeln äter människan av kunskapens träd och blir då utkastade ur paradiset. Lite samma tanke.

Visst är kunskap en gåva, men då tänker man att den ska användas på rätt sätt. Idag tycker jag vi är väldigt nära det man skulle kunna kalla hybris, det vill säga att bara för att vi kan ska vi sätta oss över och pilla på saker vi kanske inte skulle göra. I vår tro på vetenskapen glömmer vi ibland bort att vi bara är människor. Vi vill bestämma vilka foster som ska överleva, vi manipulerar gener, livets nycklar, och kunde vi skulle vi även styra vädret. Vi ger oss också rätten att döma och fördöma, och vägrar se att vi är en del av enheten, utan ser oss som något som står över den.

Vi kan låta vargarna styra sitt eget öde och låta dem vara, eller så kan vi resonera om vilka som ska leva eller dö. Resonemanget kring vargstammen är jäkligt nära hybris i min mening. Från båda sidor. Vi är människor, vi äger vargarna.

Nu ska gudomliga Onkel Olof ta en kopp kaffe och fundera över något mer världsligt…