söndag 28 augusti 2011

Att följa känslan...

Följa känslan eller mannen med mustaschen? Det är frågan...

Läste precis ett blogginlägg om den inre känslan. En stor del av livets utveckling är att finna sin inre känsla och våga följa den. För att våga följa sin inre känsla krävs det att man ser att man kan lite på densamma. Ju mer man litar på känslan desto mer är man sig själv, och kan vara stark i det.

Folk är alltid rädda för att bli utstötta när dom vill vara "udda". När den känslan infinner sig tänker jag på vad Thomas Di Leva en gång sa: "Bara döda fiskar följer med strömmen". Sen blir det liksom inte så svårt att göra nästa tokiga sak.

Tänk vad Di Leva gjort för min inre känsla...

4 kommentarer:

ERIC SECHER sa...

Tack.

Hoppas vi inte är inne på andra varvet nu …

1. Vi är så j-a olika, har olika förutsättningar att gå vår egen väg
2. Vi är flockdjur, i sådant j-a behov av bekräftelse.

Såg di Leva i något halv-såpaprogram, där man tolkade andras låtar. Han mådde inte särskilt bra när alla de andra, utom han, var överförtjusta i att få prova lerduveskjutning. di Leva som man lär … igen.

Onkel Olof sa...

En ny tanke slog mig:
Kanske bryr vi oss så mycket om att finna oss själva och vår egen väg, att vi inte är uppmärksamma, och tillåtande, till andras rätt till att gå sina personliga väg.

Om inte jag kan, varför ska då andra få? Kanske är det därför vi har så svårt att acceptera det avvikande?

ERIC SECHER sa...

Now we´re talking.
Spegelneuroner ;
http://ericsecher.blogspot.com/2010/10/fredrik-lindstrom.html
(bara för att komma tillbaks till där vi började; om danskarna i Somalia o tycka synd om :-)

Onkel Olof sa...

:)
På något sätt kommer man alltid tillbaka där man började.