Motivation, en fråga om hat...

Jag tycker den här bilden väl illustrerar den där känslan man har när hjärnan är full...

Idag, när jag satt och tittade på alla mina skrivbordshögar, kom jag att tänka på en händelse när jag gjorde värnplikten. Den visa tydligt att källan till motivation kan vara ytterst personlig.

Vi blev upplastade på en lastbil i löparkläder och körda någon mil ut från regementet. Sen fick vi springa tillbaka. På detta sättet trodde försvarsmakten att risken för fusk minimerades. "Alla vill ju hem", var den käcka devisen. En av mina kompisar i plutonen satte av med en farlig fart och försvann snabbt bortom horisonten. Inte ens mina vältränade kamrater kunde hänga på.

När vi slutligen trötta och svettiga kom fram till regementet satt han och väntade på oss, glatt rökandes på en cigarrett (bara det alla hälsofreaks). Jag frågade om han löptränade ofta, så som han sprang. Då tog han ciggen ur munnen och sa:
"Jag tränar aldrig, men jag ville ha skiten gjord"

Just nu skulle jag också villa ha "skiten gjord" på jobbet. Men jag kanske inte hatar det tillräckligt mycket...