Sand blir till tid som blir en bristvara...
Alltid lika spännande att fundera över tiden och dess förgänglighet. Hittade en dikt, jag skrev för en tid sedan, bland alla mina anteckningar. Den går som följer:
Tiden rinner som sand mellan mina fingrar
Omöjlig att hålla
Omöjlig att bära.
Ett korn jag gömde i handens livslinje
ett sista hopp att kunna spara en stund liv
När jag vaknade på morgonen
Var tiden slut, och kornet borta
Den nya dagen väntade på mig...
Tyvärr kan man man inte spara tid som man sparar ström i ett batteri, eller foton i ett album. Just det gör livet så fantastiskt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar