Orka…
Man brukar ju säga att den största styrkan är den inre styrkan. Inget att säga emot på den punkten. Mina år som kampsportare lärde mig, om inget annat, att man aldrig kan underskatta någon. Man kunde få duktigt med stryk av tjejer som var flera huvuden lägre än en själv så fort man sänkte garden. Likadant kan man då säga att många vältränade typer ofta var mer "skadade" än andra eller bara ömkade sig mer. Alltså vår mentala kapacitet styr till stor del vår fysiska kapacitet med och inget nytt med det.
Men det finns en sorts styrka vi talar ganska lite om: den omgivande styrkan. Alltså den styrka man får av den omgivning och den miljö man vistas i. Jag menar inte det sociala arvet här utan bara vad som kan sänka och höja oss i det vi är i för stunden. Ofta ger inte den mest honoristiska miljön den största styrkan, tvärt om. För mycket beröm och stöd tappar snabbt sin verkan.
En hög omgivande styrka präglas av förväntning och ärlig tro på ens förmåga. En vilja att man ska klara mer än man själv tror. I det korta perspektivet kan det synas lite hårt, men på lång sikt ger det enormt resultat. Tänk själva följande scenario:
Du har precis slagit ditt eget rekord i längdhopp med en decimeter eller mer. Du springer fram till din tränare och berättar detta. Vilken kommentar ger mest självförtroende och styrka:
-Bra jobbat vad duktig du är!
eller
-Självklart!
För mig är det väldigt tydligt…
20 kommentarer:
För mig också :)
Mest nyfiken på varför man kommer till så olika slutsatser.
Själv blir jag ledsen varje gång jag stöter på någon ting i stil med att (ärligt) beröm är skadligt.
Olika förhållande till beröm kanske i själva verket handlar om olika förhållande till prestation och resultat. Vi snuddade vid det angående PISA, och frågan kommer upp när man jämför BNP med GPI (genuin progress index). Och för den delen den svåra diskussionen om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.
Så. Mitt svar kanske delvis blir detsamma som ditt. Att den andra reaktionen ger mest självförtroende. Men till vilken nytta ?
En annan typ av fråga :
Vem är mest framgångsrik, den som hoppar längst eller den som har roligast.
Framgångsrikast är den som tycker det är roligt och hoppa längst och gör det. Om den har roligast är en annan sak.
Ärligt beröm är ALDRIG farligt. Tyvärr är första kommentaren ofta bara en kommentar på slentrian och inte alltid ärlig...
Du gav två alternativ. Men det första var inte ärligt menat ? Hänger inte riktig med.
De andra är väl för det mesta en lögn, med det uppenbara syftet att sporra till större bedrifter.
Ja, en helt annan sak.
Jag skrev lite om rädslor idag, vilket hör hemma här på sätt och vis.
När man som jag arbeta med att få människor att utvecklas så ser man att relation och tro på förmågan är grunden för att man ska lyckas.
Om jag inte förutsätter och tror på att mina elever kan lära sig nästan vad som helst, ja då bör jag inte vara lärare.
Ingen vill ha en lärare som inte ställer krav för då utvecklas man inte, och känslan av att man utvecklas är en av de bästa känslor man kan ha...
Klart att alla vill utvecklas, klart att alla har behov av att få utlopp för sin kreativitet.
Tråkigt blir det :
1. När alla stöps och jämförs i samma form (cm, sek, kronor ..)
2. När drivkraften är omgivningens krav och förväntningar.
Antingen är jag naiv och okunnig, eller framsynt, vis och mogen.
För mig är det väldigt tydligt .. :)
Men det är ju just det som är grejen: Hur vi än önskade att vi inte jämförs och har en massa förväntningar så kommer vi ändå aldrig ifrån dem.
Vi måste lära oss att förhålla oss till dem och inte låta dem påverka oss negativt. Det är ju liksom det som är tanken med taoismen och buddhismen. Att göra sig fri från yttre påverkan.
Då kommer sedan den egentligen större frågan: Hur förhåller du dig till de krav och förväntningar du lägger på dig själv???
Du brukar mena att vi kan om vi vill, och att vi underskattar makten över våra liv. Dvs, om vi verkligen vill komma bort från jämförandet så kan vi. Jag vill det, jag är osäker på om du vill det. Det tror jag är grejen.
Du skriver om styrka och dina exempel är hämtade från idrottens värld (kampsport, längdhopp), dvs den värld där jämförandet är upphöjt till själva meningen. Den som vill tala om styrka utan jämförelser skulle nog hellre ge exempel från lekens värld.
All den stund jag kan vara säker på att det är mina egna krav, som i allt väsentligt handlar om att vara en god medmänniska, så är de till hjälp. Medan omgivningens krav, och mina behov av bekräftelse, för det mesta är av ondo.
Min önskan:
"Den som känner det manliga
men håller sig till det kvinnliga "
(Vers 28 Tao Te Ching)
Det finns en liten skillnad mellan oss i den här frågan som jag tror är väsentlig:
Jag tycker att detta är den bästa världen och jag tror inte på ont och gott. För att se saker som ont och gott är ju faktiskt den största jämförelsen man kan göra.
Och det är det jag menar. Detta är världen som den är, och vi måste lära oss att förhålla oss till den så att vi kan hitta den balans vi söker och den personlighet vi vill vara. Att finna vårt naturliga jag helt enkelt. Det handlar inte om hur mycket kvinligt vi famnar utan att ärligen förstå den kvinlighet (som man) som vi faktiskt hela tiden burit med oss.
Mitt jobb är att utveckla människor att kunna just detta och för mig är rätt använda krav en stor del av energin, ett sätt att tro på en annan människa.
Ditt arbete är att laga människor. Tror du att du sett annorlunda på frågan om ditt jobb var att se till att samma människor inte blev överviktiga och/eller levde på ett sätt att risken för gallsten minskade?
Jag tror inte du skulle klara det utan att ställa positiva krav på dem, eller varför inte göra en tävling av det. Glädjen över att lyckas är större…
har svårt att greppa vad som menas med att inte tro på gott och ont
finns det då heller inte rätt och fel
när någon bryter sig in i ditt hus, slår dig medvetslös och tar dina käraste ägodelar
visst, det handlar om balans, hela det gamla österländska tänkandet betonar det, Yin och Yang
allt mitt gnäll handlar nog om en känsla av obalans
detta är inte den bästa världen
det är en värld i fåfäng obalans
där Yin är krossad
det är inte särskilt tillfredsställande att vara sista utposten när frosseriet skördar sina offer, verkligen inte
skulle heller inte vilja stå i andra änden och stöpa barn, när målet är tävling - utslagning - konkurrens - PISA, inte harmoniska människor
Det var starka ord: "Yin är krossad"
Många svar far igenom huvudet, men inget passande.
Men om det finns en krossat Yin så finns det också en krossat Yang. Sådan är balansen...
Om obalans inte kan finnas så blir talet om balans ganska meningslöst ?
På totalen är världen alltid i balans, men är hela tiden i förändring.
Den riktiga obalansen ligger i oss när vi vill sätta oss över vårt naturliga jag, ska pilla i allting och försöker bedöma vad som är gott och ont till fördel eller nackdel o.s.v.
"En hög omgivande styrka präglas av förväntning och ärlig tro på ens förmåga. En vilja att man ska klara mer än man själv tror. I det korta perspektivet kan det synas lite hårt, men på lång sikt ger det enormt resultat."
- Är det vad som menas med "naturliga jag" ? Att sträva efter enorma resultat.
Om vi nöjer oss med att världen på totalen alltid är i balans blir alla strävanden ointressanta ?
Sluta sträva, om det inte känns rätt för dig. Strävan är i vissa avseenden också en del av vårt naturliga jag. Vi trivs faktiskt när vi utvecklas och nästan alla människor vill känna att de är behövda. Vad detta sedan betyder i praktiken kan vara väldigt individuellt.
Jag tror mycket av problemet i det här är att vi faktiskt har det för bra och är livrädda för att inte ha det lika bra. Man kan faktiskt sänka sin lön, arbeta mindre och sluta tävla om vem som har mest prylar. Men hur många gör det egentligen? På samma sätt kan man se på andra frågor.
Därmed återkommer vi till grundfrågan om den yttre styrkan. Hur får vi människor att våga ta det andra eller det udda steget? Kanske genom att ge dem kunskapen och självförtroendet som behövs...
Instämmer i det du skriver sist. Men det är också olikt det första inlägget.
Nu talar du om att uppmuntra människor att vara självständiga och följa sitt hjärta, vilket är något helt annat än prestationer i längdhopp eller kampsport.
Undrar fortfarande om vi verkligen kan uppfatta världen så olika. Kan någon enda människa se något annat än att vi dagligen sporras att vara missnöjda, sporras att konkurrera och slå ut våra medmänniskor, sporras att sträva efter ett och samma. Jag förstår att du är en person som står emot det, men världen vill inte att vi gör det.
Kan du inte hålla med om att det råder en viss obalans när förnöjsamheten intar en sådan undanskymd plats ?
Kampsport handlar inte om konkurrens eller om att slå på varandra.
Man tränar på att slåss för att slippa att slåss. Man får psykisk styrka nog att inte behöva ta till fysiskt våld.
En kampsportstränare eller en zen-mästare är enormt krävande. Ställer stora krav på disciplin och fokus. Varför? Annars skadar man sig.
Precis så är det med livet. Den inre styrkan får man av att inte fördöma utan att lära sig. På det sättet äger man sina val. Man blir inte skadad av livet. Man kan tävla, men tävlingen i sig själv har ingen betydelse.
Din rädsla för livet och misslyckandet gör att du hellre fördömer det du inte gillar och gärna skulle förbjuda det farliga. Ett väldigt bra sätt att skada sig själv och andra och tro att det är världen och systemet som gör det.
Tron på gott och ont förblindar...
Det är mycket du tillskriver mig som jag inte känner igen, eller har sagt. Och annat som du undviker.
Jag har inte sagt att man inte skall sträva, självklart vill man det. Men om man menar att det på totalen alltid råder balans finns det en risk för uppgivenhet och likgiltighet.
Jag är inte rädd för livet eller misslyckanden. Varje dag, faktiskt, antar jag nya utmaningar och är ständigt beredd att ifrågasätta både mina föreställningar och mitt handlande. Och jag är otroligt obenägen att skylla ifrån mig.
Att jag p.g.a av rädsla skulle vara en person som fördömer och vill förbjuda - var får du allt ifrån ?
Du upprepar att du inte tror på gott och ont. Men undviker att bemöta vad det betyder i praktiken. Finns det inte rätt och fel, onda och goda handlingar ?
Jag tror också på individen, som du skriver i del II. Men det är tillsammans vi kan göra skillnad.
Jag tror att både du och jag är starka individer som i stor utsträckning vågar gå vår egen väg, kanske inspirerar det andra. Men bagatelliserar du inte den andra sidan av saken, att vi som individer påverkas av omgivningen, av den kultur vi lever i ? Vissa (starka individer ?) brukar hävda att de inte påverkas av reklam. Men det är inte sant.
Styrka är rubriken på dina inlägg. Min önskan och förhoppning är att vi hjälper varandra att använda den varsamt . I andan en för alla, alla för en. Så är det inte idag. Med ett asiatiskt språkbruk har det kvinnliga (Yin) kommit i obalans med det manliga (Yang). Vilket inte betyder att jag som individ inte har ett ansvar för att bidra till en annan utveckling !!
Har du drabbats av någon slags allergi mot föreställningen att system kan påverka individen ? Det finns ju t.ex så oändligt många exempel på att enskida individer inte vågar eller kan stå emot auktoritära regimer. Det kapitalistiska - individualistiska - tillväxtfanatiska är inte en lika uppenbar kränkning av individen, men desto mer förrädisk.
PS
Kampsport. Förstår att det är något helt annat, och mycket intressantare, än tävling i vanlig bemärkelse.
Vet du vad Eric.
Efter den här dagens lärdomar känns den här diskussionen lite som hårklyveri.
Vad vi än tycker om krav, gott och ont, tävlingar och jämförelser, så kan jag säga att vi båda kommit ljusår föra många andra, och ingen av oss sätter sig själv i centrum (även om många inte tror det om mig). Vi vill barnens väl och tror på dem, även om vi debattens hetta kan bli rätt provocerande mot varandra.
Igår fick jag lära mig att det första steget är ofta är viktigare än målet. Om så är fallet finns det resor där allt för många inte ens har fått på sig skorna.
Idag känns vägen lång...
Du har säkert rätt !
Men jag lär mig en del på vårt hårklyveri :)
Skicka en kommentar