Bortom kaoset kan man skymat himlen…
Många har svårt med det där som handlar om miljötänkande och att ta steget till något enklare. Vi är uppfostrade att man ska sträva efter att klättra uppåt i trädet och aldrig nedåt. Man kan förstå om den som sitter högt upp blåser ner, faller till marken, som ett äpple på hösten, men vi skulle aldrig få för oss att självmant klättra neråt. Det verkar mänskligt.
Hur kan det vara så? Rädsla så klart. Rädslan för att förlora sin plats i trädet får oss att inbilla oss att grenarna nedanför nog inte håller.
Lyckas man klättra ner finner man nog hur lustigt det ser ut med alla som krampaktigt håller fast vid just sin gren.
Ingen komik fungerar utan en allvarlig botten…
2 kommentarer:
Listigt?
En dag var vi av med en elev som hade det jobbigt med sig själv.
Vi visste att han hade kommit till skolan och att han hade varit med på en tidigare lektion.
Till slut hittade jag honom, han hade klättrat upp i ett träd.
Vi pratade lite och jag tänkte hur ska jag få ner honom?
-Har du ätit frukost, frågade jag.
-Nej, blev svaret.
-Vill du så kan jag hämta en macka till dig.
-Jo, det ville han.
Jag rusade till matsalen, fick lov av mattanten att bre en knäckemacka.
-Ta den här också, sa hon, och räckte över en julmust som var över sedan julbordet året innan.
-Dricker han hela den kommer han snart att behöva klättra ner.
Gossen fick knäckemackan och han drack hela musten.
Vi fortsatte att prata och jag berättade vad de andra eleverna gjorde i klassrummet.
Det blev att vi hade lektion i trädet. Han där uppe och jag där nere. Vad ska man med skolbänkar till?
Mattanten fick rätt, efter en stund var han så kissnödig att han fick klättra ner.
Resten av dagen gick det bättre för honom.
Ibland är det bra att vara mer än en vuxen i klassrummet.
Jag undrar vad den lille killen gör i dag? Har han fortfarande jobbigt med sig själv?
Hälsningar
Helén
Dalarna
Tålamod är ofta kunskapens moder :)
Skicka en kommentar