Ett hav, en äng, en onkel. Onkel Olof i Haväng med andra ord...
Idag har jag varit vid havet, i Haväng närmare bestämt. En av mina favoritplatser längst den skånska kusten. Här har jag många gånger ränt runt på stranden i letandet efter en fin bärnsten eller två. Idag var det för mycket snö för liknande fynd.
Tycker det är märkligt med havet och jag kan förstå varför fransmännen kallar det för modern, la mère. Allting som hamnar i havet, och formas av den samma, får livets runda former. Den hårdaste och kantigaste sten kastas upp på stranden med mjuka former och bortglömda hörn. Havet lyckas också med konststycket att samla allting i gemensamma högar, ingenting hamnar för sig själv och allting tillhör samma enhet. Inför havet är vi alla små.
Efter någon timme vid havet smakar en kopp kaffe och en muffin, kryddade med strandens aromer, inte alls dumt...
"Först när han blivit vuxen upptäckte han havet. Visst, han hade varit vid havet många gånger under sin uppväxt men en gång upplevde han havets väldighet och blickade längtansfullt mot horisonten, där havet blir ett med himlen. Andaktsfullt vadade han ut tills de ljumma vågorna böljade mot hans höfter och han kände kraften av en oändlighet av tårsalta droppar som virvlade runt hans lekamen. Aldrig var flödet så nära som här i livets urkälla. Hit ville han, och skulle alltid, återvända..."
Ashyls resa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar