Tro eller icketro?...
Brukar kallas den ärlige synkretisten på den här bloggen, vilket jag tycker är lite hedrande. Kanske inte så hedrande att vara synkretist i sig själv, men att någon uppskattar att man vågar vara den man är och stå för att man inte ser motsättningar mellan olika företeelser och kan hitta sin egen väg i detta. Ärlighet är något av det svåraste som finns tydligen. Att få ord, hjärta och handling att hänga ihop. Amerikanerna brukar säga ungefär: "You can talk the talk, but can you walk the walk?".
I vårt samhälle har vi lätt för att "bunka ihop" folk och företeelser i en ordning som egentligen är en röra. Är man buddhist ska man vara lugn, ödmjuk och vegetarian t ex. Detta även om många zen-mästare varit kända för att vara impulsiva och kunna bli extremt arga. Har du tagit ställning får du räkna med att bli värderad därefter.
I detta generaliserande har vi därför svårt att se de "icke-troende". Alltså de som valt en väg eller åsikt inte för att de tror på den utan för att visa sitt avstånd mot något annat. Jag är ateist, inte för att jag egentligen inte tror på något utanför att jag är trött på kyrkans sätt och tradition. Jag visar mitt ställningstagande genom att inte en antihållning.
Satanismen är också ett bra exempel på detta, och egentligen i många fall ganska ärlig. Man väljer en tro men tar den andra sidans parti. Kanske inte för att man tror mer eller mindre på djävulen, utanför att man vill bryta sig loss från det där andra, när det där andra inte kan se dig som den du är och acceptera dig för just detta.
Detta behöv inte bara handla om religion, det handlar lika mycket om politik och andra ställningstagande. I tider där ideologierna nästan inte existerar blir det lätt att vi kastar oss i det för dagen korrekta. Image är viktigare än övertygelse. Vad är t ex en manlig femenist egentligen för och emot? Man ska vara feminist och hacka på män, samtidigt som man är man själv. Vill man då trycka ner sig själv, eller är man feminist för att inte bli nertryckt?
När jag skriver detta kanske du undrar vad jag egentligen vill ha sagt? Egentligen vill jag säga att jag respekterar alla människor som har en religion och/eller åsikt som de ärligen står för, även om det inte är vad jag själv tror och tycker. Världen är en förvirrad plats och "det ärliga och äkta" börjar bli en bristvara.
Just därför är det roligt att vara "den ärliga synkretisten", även om det egentligen betyder "den ärligt velige"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar