Tomhet

En snabelsvärmarlarv,  för er som är noga med detaljer...

Ibland undrar folk hur jag hinner med alla "dumheter" jag håller på med och var jag får alla idéer ifrån. Själv undrar jag hur alla kan gå runt i livet utan att vilja skapa en massa saker eller prova det som är nytt och spännande. Man hamnar ju ändå i det man prioriterar i livet. Gillar man fotboll så tar matchen på lördagen inget av ens tid eller om man gillar att sticka så får man, hur konstigt det än låter, alltid tid att göra färdigt något.

Inom buddhismen talar man ständigt om tomhet. När man säger att något bara är tomhet, menar man att den saken inte har något bestående värde eller kommer att vara förstört inom gudomlig tid. Man talar också om tomhet som möjlighet. Ur tomheten föds allting och till tomheten återgår man som en ständig livsprocess.

Jag brukar liknade vid ett pappersark. Innan man sätter pennan mot det är det en oändlighet av möjligheter som kan ritas på det. Efter man dragit första sträcket har man skapat något och på något sätt har man då också dödat oändligheten. I själva skapandet minskar man möjligheterna. Något föds tio tusen möjliga födslar dör. Detta gör konsten så enormt nära livet i övrigt.

Därför tror jag att många som har svårt att komma på vad de ska göra måste lära sig att hitta tomheten i sig själva. Töm ett rum på alla saker och helt plötsligt skriker samma rum efter en ny skapelse. Titta på ett vitt papper i 10 minuter. Visst händer det något.

Rätt använd är tomhet en enorm källa av kreativitet, energi och skapandekraft att hantera varsamt...

För er som undrar över larven och vad den har med tomhet och göra. Jag tror larven vet mer om livet än de flesta andra levande varelser. Under sitt liv föds och dör tre gånger. Två gånger återvänder den till källan, tomheten, innan den slutligen dör som fjäril, som ett minisamsara.
Undrar om fjärilarna skrattar åt vår okunskap...