En NO-lärares vardag...

Systematiskt ska det vara...

Man är den man är, och jag är NO-lärare. Jag har också diagnosen diabetes typ 2. Det var en viss fördel att ha naturvetenskapliga kunskaper när jag fick diagnosen. Det underlättade för min doktor och sjuksköterska. Från dag ett har jag gjort noggranna undersökningar av mig själv och hur kost och motion påverkat mitt blodsocker. Min stackars diabetessköterska fick tabeller och diagram vid varje möte att förhålla sig till. Men det var bra. Jag lärde mig mycket och mitt långa blodsocker gick snabbt ner till normala nivåer.

Sen kommer man in i vardagen och helt plötsligt kommer man till nya insikter. Precis som vetenskapen brukar göra. Jag håller min disciplin, men vikten ökar, och därmed också blodsockret. Det visade sig att den där maten jag åt inte höjde blodsockret på kort sikt, men hade för hög kalorinivå. Dags för en ny omgång systematisk undersökning med andra ord.

Men nu har jag också skaffat en blodtrycksmätare. Min teori om min diabetes är att det inte var övervikt som startade den utan stress. Stressen triggade diabetesen, och när man fått den kan inte kroppen bränna sockret i blodet som då omvandlas till fett, vilket sedan triggar diabetesen ännu mer. Min teori är alltså att stress primärt är farligare än lite övervikt.

Så nu ska jag under några veckor kolla hur mitt blodtryck, stressnivå, påverkar mitt blodsocker. Ingången är att jag under sommaren redan nu gått ner 4 kg utan att ändra kosten eller träna mer, jag tar det bara lugnare (ser ni hypotesen här). Detta blir utgångspunkten, sedan är det hårt systematiskt arbete för att kunna dra några slutsatser i slutändan.

Ja, så här kan vardagen se ut för en som lever sitt arbete. Kanske kan jag komma med något resultat vad det lider, men framförallt visar man praktiskt att man faktiskt har "nytta av" det man lär sig...

Sockerframgång...

Hurra!

Som diabetiker har man vant sig vid att det aldrig finns några diabetesalternativ till kaffet. Det bara är så. Om det finns något så är det nio av tio gånger en fruktsallad, vilket egentligen inte heller är så bra. Detta fast man beställt specialkost i förtid. För min del duger det med en ostsmörgås eller något annat lika enkelt, alternativt att de i förväg säger till att de bara har sockrade alternativ. No hard feelings.

Kul igår när man var på Sundsgården utanför Helsingborg igår där de serverade ett äkta diabetesalternativ. Gott var det med.

Det finns hopp...

Sockersocial kultur...

Socialt mönster...

Ja ha, idag är det tydligen diabetesdagen. Passande när man nu är inne på sin femte månad med diagnos. Hittills har det gått rätt ok och jag mår bra på många sätt, och på andra sätt mår jag bättre än tidigare. Man har liksom inget att välja på. Man får livsstilen på köpet.

Jag saknar inte godis, bakverk och annat sött speciellt. Redan innan jag fick diagnosen hade jag vett att uppskatta alternativen. Man får lite mer av de där alternativen bara.

Men en sak är man mer medveten om nu, och det är insikten om hur jäkla sockrat vårt samhälle är, och i tider där man med lätthet kan få glutenfritt, laktosfritt eller vegetariskt är det ofta stört omöjligt att få ett vettigt diabetesalternativ. Jag är faktiskt ganska förvånad över detta. Diabetes har ju ändå funnits ett tag nu.

En annan sak som jag ibland tycker är lite jobbig är att det ofta bara finns "sockeralternativ" i sociala sammanhang. Kakor och bullar blir liksom en del av den sociala samvaron, och man plockas bort från den. I alla fall om man ska hålla sina värden. Så det är inte bullarna i sig som är problemet, utan den där känslan av utanförskap de skapar.

Med det sagt fortsätter firandet...

Ett nytt som vanligt...

Grönt te och kimchi...

När jag fick diagnosen diabetes skrev jag att man måste hitta ett nytt "som vanligt". Det har gått över förväntan. Sötsugen försvann ganska omgående och även suget efter andra saker som bullar och söta drycker.

Nu går jag på en kost som får kallas kolhydratreducerad. Inga större förändringar, utan snarare justeringar till det bättre. Sushin blir sashimi med kimchi och kvällsmackan blir nötter eller liknande.

Så det rullar på, och i morgon är det söndag...

Labbråtta...

I samhällets tjänst...

Samhället gör väldigt mycket för diabetiker. Bland annat är allt insulin gratis, men det finns mycket annat som man bjuds på. Just därför var det inget att diskutera när man frågade mig på vårdcentralen om man ville vara med i olika studier och forskningsprojekt. I dessa fall har jag öppna journalen, men ställer gärna upp på andra saker om det behövs med.

Så nu är jag med i något som heter ANDIS, och i veckan ramlade den här boken med frågor ner i brevlådan. Tycker det är lite lurigt med kryssfrågor. Av någon anledning vill jag alltid ha något alternativ som inte finns, eller vill sätta kryssen mellan rutorna. Men förhoppningsvis kan de som gjort testet få ut något av svaren,

Så nu är det gjort, och förhoppningsvis kan det kanske hjälpa någon som får diabetes i framtiden.

Får vi se när nästa undersökning dyker upp...

Höger och vänster hand...

Vad den ena gör...

Har hamnat i ett lite mysko problem. Jag har fått en tid till ögonskanning i morgon bitti. Av olika anledningar är jag tvungen att avboka den. Den var inte så länge sedan jag fick tiden över telefon, och då sa man att eftersom det var på kort varsel så skickar man ingen skriftlig bekräftelse.

Ja ja, vilket som. Idag inser jag att jag måste boka om och gör det rätta, nämligen går in på min sida på regionens digitala sida. Där finns ingen tid inbokad. Då ringer jag till sjukhuset som efter en del undersökande kommer fram till att: jag finns inte på någon lista och att det inte finns någon läkare på plats förrän långt senare på dagen. Slutsats: du kan inte vara bokad på den tiden.

Jag börjar tvivla på att den där bokningen på telefon är ett skämt, att jag kanske drömt eller något annat förvirrat. Men jag är i alla fall nöjd med att jag gjort allt jag kan för att omboka tiden.

Precis innan jag börjar skriva det här får jag ett SMS som påminner om tiden i morgon. Det visar att det inte är något fel på min skalle, men det väcker frågan om vården verkligen har koll på vad den håller på med. Lite som att vänsterhanden inte vet vad högerhanden sysslar med.

Å mellan de där händerna står jag och försöker förstå vad som händer...

Sjuka ideal...

Lite som man känner sig...

Alltså redan innan jag fick diagnosen diabetes hade jag tappat en massa vikt. Nu är det ännu mer, men kanske av lite vettigare orsaker. Men oavsett vilket så är orsaken till att jag krympt ur mina kläder att jag är och inte varit frisk.

Nu kommer många fram och liksom gratulerar en till att man blivit typ "snyggare", alltså smalare. Det är ju förvisso roligt att de tycker och säger så, men samtidigt känns det lite fel. Då tänker jag att det nog finns massor av människor som är magra mot sin vilja av olika orsaker och att även de får liknande kommentarer.

Övervikt är ju inget att sträva mot, men nog börjar vi få lite sjuka ideal eller hysterisk fetträdsla. För kanske hade vi haft mindre överviktiga och friskare människor om vi inte var så snabba med att döma och berömma hur andra ser ut.

Detta tänkte jag en söndag i september...

På akuten...

Där sitter man...

För första gången i livet satt jag på akuten som patient igår. Jag har varit där förut, men då som medföljare. Allt började med att jag efter lunch började få lite ont i magen, vilket eskalerad under eftermiddagen. Det blev till slut så jobbigt att det slutade med att min fru fick hämta mig i Eslöv, där jag blev tvungen att stanna på vägen hem, och sedan bar det av mot närmaste akut.

I bilen blev det första gången på 2 timmar som jag på något sätt kunde slappna av och plötsligt släppte smärtan och spontant byttes den mot en känsla av att vilja lägga mig ner och sova. Mottagande sjuksköterska gjorde ändå bedömningen att man skulle skriva in mig.

Efter provtagning lev det fyra timmars väntan i en korridor på att en doktor skulle prioritera mig framför mer allvarliga åkommor. Inget dystert i det. Vi var några stycken som väntade och de andra visade sig vara väldigt trevliga människor, så tråkigt var det inte. Ett och att gott skratt blev det med, men ändå vill man helst hem.

Så i slutet tog jag en diskussion med ansvarig personal som väldigt rakt och tydligt, vilket jag uppskattar i vården, berättade att det kunde ta hela natten att få komma till en doktor. Jag föreslog att det kanske var bättre att jag tog tag i min egen doktor nästa vecka, och så får min fru köra in mig om åkommorna kommer tillbaka. Antagligen var inte mina prover akut allvarliga, eftersom de skickade hem mig på de premisserna.

Så nu får vi se vad det var. Idag mår jag bra igen, bortsett från att jag är väldigt trött, och livet rullar vidare...

Avstämning...

Växer och mår bra...

Ibland måste man bara stanna upp och stämma av med allt det där som man håller på mig. Vissa av er frågar hur det t ex går med den där avokadon jag planterade förra året. 

Jodå, nu är den så stor att den får räknas till de där växterna man ställer på golvet och inte i fönstret. Sommaren i växthuset har gjort den gott (se bild).

Stabilt...

Sen kan man ju undra hur det går med den där diabetesen jag fick diagnos på i början av sommaren? 

Jodå, det går framåt. Värdena är stabila mellan ca 5 och 6,5. Bra kost och mycket motion har gjort mig gott (se bild).

På gång...

Några av er är ju otroligt nyfikna på hur det går att få in de där brinnande grisarna i ett spel.

Jodå, de finns nu som egna kort och ett eget scenario till sommarens spelbygge, "Tomb of Kthaar". Lite press och kreativitet har gjort produktionen gott (se bild).

Ja, så på många sätt har det varit en god sommar. Synd att inte klaga, som vissa skulle säga...

Nära vård...

Ja, faktiskt...

Idag ringde min läkare mitt när jag satt och spelade spel med min kompis. Hon skulle kolla hur det går, diskutera provresultat och rent allmänt samtala kring min sjukdom. Det gladde mig mycket, även om jag ändå tycker att jag har rätt bra koll just nu. Samtalet tog kanske max 10 min, men var värt mer tid än så. Så även om det finns många "världens bästa doktor" där ute, så känns det som om jag är en av de patienter som fått just det.

Överhuvudtaget har all personal jag mött på vårdcentralen i Knislinge, dit jag går, varit mycket duktiga och väldigt professionella. Från de som tar prover till sjuksköterskor och läkare. Det känns som om de alltid har tid med en, och är genuint intresserade av just mitt problem. Det är tryggt.

Det talas mycket om all kris i vården just nu, men i min värld just idag är det något annat som gäller. Bara så ni vet...

Jämna dagar...

Jämnt...

Efter drygt två veckor efter diabetesdiagnosen går livet framåt nästan som vanligt, alltså som innan. Man lär sig mycket genom att testa vad som fungerar bättre och vad som fungerar sämre.

Så här långt visar mina systematiska undersökningar att följande påverkar blodsockret mest positivt:

1. Disciplin
2. Motion
3. Kost

Inget nytt under solen det där, men ibland är det viktigt att komma på saker själv. Man måste äga sina problem liksom, och då måste man ibland experimentera på egen hand. Så här långt har det med andra ord bidragit till ett hälsosammare och piggare liv.

Det finns ofta något positivt i det negativa. Ibland behöver man bara en sån där "livets rövspark" för att komma på det liksom.

Ett nytt "som vanligt"tar form...