Ödesmättad...
Jag är väldigt svag för bilder som den ovan. De som är lite mörka, ödesmättade men ändå är vackra. Det skapar den där stämningen som ger mig kreativitet och inspiration.
Hur kan det vara? funderar nog många då. Ja, men är det inte så att den stora konsten och de djupaste tankarna alltid ligger i närheten av det där mörkret många av oss har inom oss. Istället för att bli destruktiv kan man omvandla detta till något produktivt.
Det är ingen slump att många stora konstnärer och tänkare lidit av depressioner. Det får man på köpet liksom. Det blir ens bästa vän och ens största fiende samtidigt.
Men så mycket gott som kommit ur det där mörkret. Det är vad jag ser i den där bilden med korparna, boken och glasögonen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar