Kritik- en personlig fråga...

Den inre styrkan vinner oftast...

Ibland funderar jag lite över det här med att ta och ge kritik, och för den delen att kunna ta det media kallar kränkande kommentarer. I Sverige är vi generellt ganska rädda för att kritisera och att bli kritiserade. Gnälla däremot är vi nästan världsledande på. Givetvis vill ingen såra eller bli sårad, och kanske just därför blir vi ofta sårade och lyckas såra andra.

Om man  istället tänkte att livet i mångt och mycket handlar om att kunna ta "smällar" på rätt sätt, så upptäcker man att de mesta som levereras inte är så mycket att bry sig om. Kritik och kränkande kommentarer säger ofta mer om den som uttalar dem än någon annan. Därför betyder det att det oftare är viktigare VEM som säger det otrevliga än VAD som sägs, när det gäller effektgraden av hur vi tar det till oss. Kritik från rätt personer får man ibland se som en sorts beröm. Att bli kritiserad av just han eller henne kan till och med kännas som en merit ibland.

Så hur man vänder och vrider på ämnet så blir det en personlig fråga, men kanske inte på det sättet som vi ofta tror...