Långt ifrån rädslan…
I dessa dagar när fascism, rasism och hat mot andra människor är aktuella ämnen kanske man måste stanna upp och fundera på varför dessa yttringar aldrig tycks släppa taget om oss människor. För egentligen vart man än reser så finns misstänksamheten mot andra kulturer på ett eller annat sätt. För även om ren rasism är ovanlig så är fördomar tämligen allmänna.
Historiskt hat mellan olika grupper och kulturer som t ex legat i krig med varandra är enkelt och förstå, men varför människor som tycks ha det lugnt, fredligt och hög materiel standard visar rädsla för andra är svårare att förstå. Lägger man till att hela världen ligger öppen för de flesta genom internet och andra media blir frågetecknet ännu större.
Drottning Kristina lär ha sagt att roten till allt ont är rädsla och många som studerat hatet kommer till samma slutsats. Det tror jag också, men i Sverige har vi väldigt lite saker att vara rädda för. Även om klyftorna kan vara stora i samhället så ligger vi inte i krig och de flesta har mat för dagen och tak över huvudet. Tryggare än så blir det inte, och ändå får rädslan som leder till hat fotfäste här.
Det är lätt att se kidsen i förorten och nationalister som springer på gatan med järnrör som det stora problemet, men de är få och har ganska ringa makt, det stora hotet är rädslan som växer i medelklassens villaområden. Bland de som har makten att demokratiskt rösta fram och få in rädslan i rikstagen.
Läste följande citat av Emerich om hatiska ungdomar:
”Innerst inne hoppas de flesta av dessa hatiska ungdomar att de ska möta någon som förstår vad det egentligen handlar om. Någon som kan se den lilla rädda, osäkra människan bakom den hårda fasaden och befria dem från deras onda cirkel av hat, ångest och känslan av att känna sig oälskad.”
Hur sant är inte detta?
Vi kan trösta Knyttet, men vem ska trösta fascisterna? …
1 kommentar:
!
Skicka en kommentar