Mina tankar i öppen form. Filosofi, religion, politik en härligt personlig blandning. Livsbetraktelser för den sökande.
måndag 2 december 2013
Någonstans...
Vison…
Någonstans där ute i myllret vandrar de. Mitt i hopen av sorlande människor står de där som alltid, och på något sätt, alltid kommer att känna sig ensamma. De syns men blir aldrig sedda…
3 kommentarer:
Anonym
sa...
Hej, i dag var jag i Borlänge och handlade. När jag skulle ställa tillbaka kundvagnen sitter det en kvinna på marken längst in mot väggen vid vagnarna och tigger. Hon sträcker upp en mugg mot mig och jag ser ser att den innehåller några kronor. Hon säger något till mig men jag förstår inte vad. Jag ler mot henne och säger vänta, och så pekar jag på vagnen. Hon ler tillbaka och jag ser ett hopp i hennes ögon och hon förstår att jag vill parkera kundvagnen först. Plockar fram min plånbok, som vanligt har jag inte mycket pengar på mig, man använder ju betalkort numera, men lyckas hitta en hundralapp bland alla kvitton. Jag viker sedeln på mitten och lägger ner den i muggen. Thank you, thank you säger hon flera gånger och griper tag i min högra hand för att tacka. Våra ögon möts. Jag skäms. Samtidigt vet jag att de pengarna kommer säkert att göra större nytta hos henne än hos mig. Jag tillhör ju de som är lyckligt lottad just nu. Vindar kan vända. Känner mig ledsen när jag sätter mig i bilen för att åka hem. Jag skulle kanske ha bjudit henne på något varmt att dricka och något att äta. Jag ångrar att jag inte frågade vad hon heter och var hon kommer ifrån. Eller köpte jag mig fri?
3 kommentarer:
Hej,
i dag var jag i Borlänge och handlade.
När jag skulle ställa tillbaka kundvagnen sitter det en kvinna på marken längst in mot väggen vid vagnarna och tigger.
Hon sträcker upp en mugg mot mig och jag ser ser att den innehåller några kronor.
Hon säger något till mig men jag förstår inte vad.
Jag ler mot henne och säger vänta, och så pekar jag på vagnen.
Hon ler tillbaka och jag ser ett hopp i hennes ögon och hon förstår att jag vill parkera kundvagnen först.
Plockar fram min plånbok, som vanligt har jag inte mycket pengar på mig, man använder ju betalkort numera, men lyckas hitta en hundralapp bland alla kvitton.
Jag viker sedeln på mitten och lägger ner den i muggen.
Thank you, thank you säger hon flera gånger och griper tag i min högra hand för att tacka.
Våra ögon möts.
Jag skäms.
Samtidigt vet jag att de pengarna kommer säkert att göra större nytta hos henne än hos mig.
Jag tillhör ju de som är lyckligt lottad just nu.
Vindar kan vända.
Känner mig ledsen när jag sätter mig i bilen för att åka hem.
Jag skulle kanske ha bjudit henne på något varmt att dricka och något att äta.
Jag ångrar att jag inte frågade vad hon heter och var hon kommer ifrån.
Eller köpte jag mig fri?
Hälsningar
Helén
Dalarna.
Om man ger ärligt kan det väl inte vara att "köpa sig fri"...
!
Ett enastående inlägg.
Och en enastående kommentar.
Skicka en kommentar