Paralympics väcker många tankar...

Hur långt har vi kommit?

Nu är det dags för Paralympics igen. En stor händelse för sporten och för människor med olika handikapp. Aldrig förr har man sålt så många biljetter som den här gången, vilket är positivt, men varje gång detta evenemang äger rum undrar jag alltid hur mycket vår syn på handikapp egentligen kommit. Varför kan handikappidrotten inte vara med på den vanliga olympiaden, och varför kan man inte tävla mot varandra på samma villkor? Samma fråga kan man börja ställa sig när det gäller dam- och herridrott med.

I vanliga OS i år sprang för första gången en man på kolfiberben. Han vann inte men var bra nog att gå till semifinal på 400 meter. När man ser det undrar man genast varför inte en synskadad eller en utvecklingsstörd skulle kunna hoppa lika långt, springa lika fort eller kasta längre än någon utan handikapp. Att vi inte ställer krav på detta betyder att vi någonstans fortfarande inte tror att handikappade kan utöva sport på lika villkor.

Tänker man på grenar som skytte kan man börja undra varför det finns dam-, herr- och handikappklasser. Här borde man bara ha en klass i min mening. Låt bästa människa vinna! Klart att de flesta grenar inte går att göra rättvisa med tanke på fysiska förutsättningar. Rekordet på 100 meter är för män 9,58, för kvinnor och 10, 59 och för män i rullstol är det ca 12,75. Enorma skillnader som talar för fortsatt klassindelning, men ändå tror jag att synen på olika klasser överlevt sig själv.

I Finnkampen brukar man ha några lopp i rullstol som uppvisning, sen har man klarat av den biten, men jag undrar varför inte dessa lopp faktiskt kan vara med i den riktiga poängräkningen?

Detta var mina tankar om Paralympics. Varje gång undrar jag bara över om det är ett steg framåt på synen på människor som inte faller inom normalnormen, eller om det är en parad för ett segregerat samhälle. Frågan är öppen...