Ärlig eller anti?

Antimateria. Fysikalisk taoism…

Rent taoistiskt sett så har allting en motsats. Om jag till exempel säger att något är bra, måste jag samtidigt mena att det finns något som är dåligt annars vore det meningslöst att säga. Begreppen är i sig själv en jämförelse och ett sätt att sortera världen. Mycket mänskligt och mycket naturligt.

Nu är det så, har jag märkt, att motsatser i sig själva tycks räknas som egna enheter eller åsikter. Många religioner och politiska idéer är egentligen bara en motreaktion på något annat. Gnäll i vackra ord skulle man kunna säga. Är jag buddhist för att jag tror på Buddhas lära, eller för att jag är så trött på andra religioner? Inom politiken är missnöjespartier ofta mycket populära. Vi vill störta etablissemanget, men vet inte vad vi vill ha istället. Men det är alltid lätt att vara anti, och i en debatt eller religionsfråga är det ofta en fråga om något är bra eller dålig, inte en diskussion där man ställer två idéer eller uppfattningar mot varandra med både för- och nackdelar.

Jag har märkt att de personer som verkligen tror eller verkligen är övertygade om sina idéer, det vill säga är ärliga mot sin sak och sig själva, har lättare att lyssna på andra och förstå dem med. Tvivlarna, de osäkra och pessimisterna är ofta de som hörs mest, skriver längst och har svårast att ta till sig nya saker.

Så fråga dig alltid när du ska ta ställning: "Är jag ärlig eller anti?"
Svaret är inte alltid så givet som man tror…