Sunyata...
Det har här, som på många andra ställen, snöat rätt rejält i natt. Tung blöt snö, och på gatan har man plogat upp den så att bl a posten inte kan komma fram. Alltså dags för lite hederligt gammaldags kroppsarbete. Men då det är tö så infinner sig följande existentiella inre dialog:
Zen: "Snö är bara tomhet"
Den värdsliga: "Vad menar du med det?"
Z: "Alltså inget att fästa sig vid. Förgänglighet. Sunyata"
DV: "Jag tycker nog att det har en viss substans, och all det där tomma ligger i vägen för postbilen"
Z: "Men allting sker för att det är menat så. Man ska inte hålla sig fast i något förgängligt"
DV: "Men Posten håller i alla fall fast vid att snön ska bort från brevlådan, tomt eller inte"
Z: "Suck"
Allt slutar med att "tomheten" skottas bort så att bilen kan komma fram. (Jag kan dessutom berätta att den där tomheten var väldigt tung. Kändes inte tom alls.)
Meningen med en religion är ju att den ska hjälpa och stötta oss när vi har problem. Snö kanske inte räknas till problem. Så det är inte snön i sig själv som är tom, utan själva problemet.
Ibland är det nog enklare att vara ateist...
