Ett ljus i mörkret...
Brukar ibland säga att det är för lite pedagogik i politiken. Alltså att journalister och politiker har lite svårt att förklara så att alla förstår. "Tala med bönder på bönders vis och med lärde på latin" som man sa förr. Det betyder att vi till stora delar är i händerna på de som förstår språket (alltså hajar tugget).
Men det finns hopp. Ett av dessa heter Marcus Oscarsson som är en återkommande punkt på lördagsmornarna i TV4. Han svarar på tittarnas frågor och förklarar politiken på et både roligt och pedagogiskt sätt. Han är också en fena på att göra bra presentationer på sin skärm.
Det är skönt att lyssna på någon med lite distans, humor och som inte sköljer över en med starka ord som "kris", "katastrof" eller "mobbning", vilket har blivit vardagsmat i media med fallande försäljningssiffror.
Så jag ser gärna mer Marcus i rutan. Det piggar upp i mörkret...
6 kommentarer:
Bästa Olof,
Hoppas jag inte behöver skriva ut neuroleptika åt dig, för i dina kläder skulle i alla fall jag bli schizofren - vad är politik och vad är inte ? Hur tänkte du när det här inlägget hamnade på den här bloggen och inte på på den Nya ?
Spontant har jag värjt mig mot hans "stil", men (som det ofta är) vissa ska man man vänja sig vid, och då ser man förtjänsterna. För visst behövs det ny-tänk inom media o information.
PS Är lite nyfiken (psykologiskt) på ditt förhållande till Stefan Löven. Jag ser politiken rakt av som ett tjuv och rackar spel, och har svårt att se SL som värre än någon annan. På jobbet, bland mina välartikulerade och över-utbildade/intellektuella kollegor märker jag ett förakt för svetsaren från Norrland. Han talar och uttrycker sig på ett sätt som väcker reaktioner, men därifrån till att dra slutsatsen att han mer än de andra är opålitlig tycker jag steget är långt.
Jo, det här inlägget hamnade här för det har egentligen inget med mitt politiska engagemang att göra, men jag kan förstå om det inte är lika tydligt för andra :) (men schizofren känner jag mig inte, och inte jag heller)
Marcus kanske inte är så direkt för alla, men han är en skön motpol.
Mitt psykologiska förhållande till SL är inget speciellt. Får inga nervdaller av honom eller känner att han som människa stör mina cirklar.
Mitt politiska förhållande är annat. Kanske är inte han mer spelare än någon annan, men han velar för mycket och har inte så mycket till ledarskap i sig. Han kommer från den fackliga världen där man är med i processen och förhandlandet, men bär aldrig det yttersta ansvaret, och för mig märks det tydligt.
Han påverkas också lite för lätt av andra digniteten som fackledare och gamla sosseledare, och när han blir pressad håller han inte sin linje. Livsfarligt när man har ansvaret att hålla ihop en regering.
Så, i mina ögon, är han inte mannen för det jobbet som situationen nu kräver. Men å andra sidan saknar de flesta partierna ledarskap och diplomati just nu, så frågan är: Vad är alternativet?
Å samtidigt växer SD...
Intressant.
Bär aldrig det yttersta ansvaret ?
Facket bär aldrig det yttersta ansvaret i ett företag, även om man har ett visst inflytande i vissa frågor.
OK.
Kanske var fel att tala om psykologi ..
Du vurmar för AL och spolar SL, är du säker på att det är på saklig grund ?
När det gäller deras politik är det saklig grund.
När det gäller dem som personer handlar det om något annat och mycket om vilken position de har.
Annie Lööf är inte heller någon ledartyp, det som fascinerar mig med henne är hennes förmåga att reta upp folk och få vänstern att se henne som sin största motståndare/hot. Ibland hör man uttryck som "Alliansen och Annie Lööf", det säger något.
Och det är väl någonstans det allt handlar om. Vi har en svag statsminister, vilket jag egentligen tycker är synd med tanke på omständigheterna, en opposition med en kaxig attityd och ingen med mandat nog att göra en stabil lösning.
Därför jag tror vi bara sett början på farsen...
Skicka en kommentar