Det trygga...

Inte ens där...

Man brukar säga att man inte ska tillbe den falska trygghetens gudar. Egentligen vill alla människor vara trygga, eller i alla fall ha någonstans där man känner sig trygg. Man skapar sin värld för att minimera riskerna för att slippa det där obehagliga. Ändå händer saker som gör en orolig. Nära och kära dör, man blir sjuk och man förlorar jobbet t ex. Inget man kanske kan göra något åt, även om man rätt skulle vilja.

Den som då har sökt det trygga blir då ofta mer bedrövad än den som kommit till insikt att det egentligen inte existerar någon trygghet. Livet slår hårdare mot den som stängt in sin oro i ett kassavalv.
Läste ett citat på nätet som löd ungefär så här:

"Samvete läker inte historien och oro hjälper inte framtiden"

Väldigt vist sagt. Trygghet ligger i att vara passivt beredd hela tiden. Att inte tro att man kan skydda sig mot det "onda" i världen. När man arbetat som chef lika länge som jag, och får reda på allt som händer ens anställda, kan jag säga att det händer de flesta av oss väldigt lite om man betänker vad som faktiskt kan hända. Man måste lära sig att släppa taget och gå vidare.

Jag har nu valt att släppa en av mina tryggheter i livet. Det känns ganska bra...