En svamp och en svamp till...
På något sätt kan man inte sluta tycka om träd i alla dess former. Bäst tycker jag om gamla knotiga lövträd, men även yngre och rakare träd har sin charm. Det är liksom något tryggt och levande med en skog, dunge eller ensamstående träd. När man är liten kan man klättra i dem, och när man blir äldre kan man vila i dess skugga och känna att det är ganska skönt att slippa klättra i dem.
Lyckligtvis är man inte ensam om att tycka om träd. Tittar man närmare, se ovan, så är ofta ett träd fullt av liv. Svampar, insekter, larver, lavar, mossor, fåglar och en massa annat. Som en egen liten värld i världen.
Kanske hade vikingarna rätt. Kanske är vår värld bara en mikrodel av en större värld, ett världsträd. När man ser det lilla i det stora är tanken inte så blasfemisk som det låter. Jorden, en liten svamp på Yggdrasils stam, det kan jag gå med på....
2 kommentarer:
Hej
såg, med en tår i ögat, att de har stympat det stora trädet mellan Broby och Knislinge.
Ungefär där rastplatsen med flodhästarna låg tidigare.
Kommer det att klara sig tro?
Längre upp i landet finns det inte så stora träd,de få de har försöker de spara. Här nere tar vi ner dem helt eller stympar dem.
Vissa insekter behöver träd som är över hundra år.
Stora träd som är så underbara.
Hälsningar
Helén
Träden talar med tystnad,
vindens sus och lövens skiftningar
Träden talar om livet
Ty träden står tidens närmast
Skicka en kommentar