Gitarrfuskarens bästa vänner…
Ibland får jag frågan om jag kan spela gitarr. Jag brukar då svara att jag fuskar på detta instrument. Med detta menar jag att jag är långt så bra som önskar att jag var, men att om det bara gäller at spela på en fest eller kompa några som ska sjunga så klarar jag mig helt ok. Har ju också skrivit några låtar på gitarr så helt ute i skogen är jag inte.
Idag hade jag en sådan där dag som inte faller sig helt naturlig för mig: det var dags att stränga om gitarren. Jag har också passat på att rengöra och olja in den när ändå strängarna var av, men det var den lätta biten.
Att jag inte gillar att stränga om gitarren är att det får mig att känna mig lite klumpig. Knutarna blir aldrig som jag vill ha dem och det är sällan jag blir nöjd med hur den blir spänd, men nu är det gjort och som alltid när den fått nya strängar låter den gudomligt (tycker jag).
Om man är en gitarrfuskare är det två saker man alltid ska ha i fodralet: en elektronisk stämmare och en en vev för att snabbare spänna strängarna vid byte. Dessa har gjort mitt musikerliv flera kilo lättare, för fast jag rent teoretiskt kan stämma en gitarr så har det aldrig fungerat i praktiken och den där veven har sparat mig från många svordomar.
Normalt brukar samhället vara snabbt med att fördöma fuskare, men när det gitarrer kommer man undan med det. Kanske kommer man undan med det för att man erkänner. För egentligen är ärligt fusk mindre "fuskigt" än oärlig sanning. Det lär oss musiken.
Detta får bli dagens tanke…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar