Ljus i ljuset...

Snart onödig...

Jag älskar våren helt enkelt! Tycker om att det är ljust på kvällar och på morgonen. Man får helt plötsligt mer tid till förfogande. Hittade ett passande citat från "Ashyls resa" som passar känslan för dagen:

"Det sades att det fanns en plats bortom bergen där solen alltid skiner. En plats för vila. Efter sina resor hade han upptäckt att solen alltid sken på alla platser. Frågan var bara hur mycket man tilläts dölja den, och hur länge..."

På bild...

Ungefär så...

En gång var jag i Paris. Då passade jag på att åka upp i Eiffeltornet. Väl där uppe konstaterade jag:

"Det ser ju precis ut som på bilden"

Sen åkte jag ner igen.

Att äga världen....

Sen stora världen...

Vi äger världen. I alla fall är det det budskapet vi lever efter. Enligt vissa indianfolk kan man inte äga jorden, men tydligen kan det gå. När man står och blickar ut över havet mot horisonten och ser den stora storheten känns ägandet ganska sekundärt. Det finns alltid en liten plats kvar för den som vill äga lite eller inget alls.

Den som inget äger kan somna gott med vetskapen om att om man inte äger världen, så äger man inte heller världens problem…

Vår ta mig tusan...

Nu är han på gång...

Idag är våren i Broby på allvar. Fast det är kallt så skiner solen från klarblå himmel och skapar den där känslan som bara kan betyda att snart kommer även värmen. Märkligt att man kan uppskatta talgoxarnas sång lika mycket efter 43:e gången.

Idag är fredagens stormar glömda...

Allvar, allvar...

Man måste balansera sin tillvara...

Trots all vår präktighet, kunskap och förnuft kan vi inte sluta röka, förstöra miljön och i största allmänhet bete oss som vuxna människor. Där för kan vi idag, på skottdagen, lika gärna lyssna på den här låten.

I morgon  kan vi vara lika snusförnuftiga som vanligt...

Det ständiga provet...

Onkel O på i en inte allt för avlägsen dåtid....

Många äldre kulturer hade någon form av mandomsprov. Ett test som skulle öppna nycklarna till vuxenlivet och göra en till en fullvärdig medlem av samhället. Nu när värnplikten är avskaffad finns det få kvarlevor av detta i vår moderna värld. Om man då betänker att vuxenlivet kräver en sorts initialiseringsrit, så är det inte konstigt att vi har så få vuxna idag. Man är tonåring tills man dör liksom.

Men, så klart, att vara tonåring är att ständigt testa sig mot sin omgivning för att se om ens identitet duger. Som vuxen fortsätter man att testa sin identitet för att se om den duger. Som brickor i det stora sociala spelet, leker vi vardagscharader.

Ungdomen är mycket ärligare tänkte Onkel O, och fortsatte provocera sin samtid med barnsliga upptåg. Det kändes rätt på något sätt...

Hyperaktivt liv...

Min hyperlugnande vän...

Jag har en diagnos. Vem har inte det i dessa dagar. Min heter "Hyperaktiva lungor". Jodå ett fint namn som betyder att när jag ägnar mig åt fysisk aktivitet så drar sig mina lungor ihop istället för att utvidga sig, vilket till viss del kan avhjälpas med astmamedicin. Reaktionen påminner om den man får vid en allergisk reaktion. Så jag brukar säga att jag är allergisk mot idrott, vilket i vissas ögon förklarar en hel del.

Detta är inget som gör mig speciellare än någon annan och normalt bryr jag mig inte så mycket. Men nu har jag fått en förkylning och då är mina lungor och jag långt ifrån de bästa vännerna. Ni anar inte vad man kan hosta upp ur ett par andningsorgan rädda för idrott. Ännu värre är att jag får detta varje år så man får ett visst perspektiv och starka magmuskler.

I en av Robert Pullmans böcker finns det en plats där alla springer runt med sin privata död som följeslagare. Jag har min i bröstkorgen. Det ger en viss insikt och perspektiv på tillvaron. Gör livet så mycket större. Hyperstort, skulle jag vilja påstå...