Från tiden då vuxna var vuxna...
Många förfasar sig idag över ungdomskriminalitet och respektlöshet från våra barn. Man borde egentligen förfasa sig över att så många vuxna inte förtjänar våra barns respekt. För det är den svaga vuxenvärldens effekt vi ser just nu.
En gång var jag i ett badhus och badade. Några ungdomar lekte, som råkade vara elever på min skola, och när någon låg under i leken vände den till sig och sa: "Säg till honom!". Eftersom det inte var ett riktigt bråk frågade jag: "Varför då?". Då fick jag ett svar som levt med mig sedan dess (20 år sedan): "För att du är lärare".
Tänk på den. Är det så att samhället sjunkit så lågt att man måste vara lärare, polis eller väktare för att man ska säga till barn som beter sig dåligt? Ja, i många fall är det så. När jag var liten och gjorde bus var man rädd för alla vuxna. Man blev utskälld oavsett vem som gick förbi. Det var tryggt, även om man inte ville bli utskälld.
Man säger ibland "mina barn och andras ungar". Alltså att mina barn är fina andras barn beter sig. Så fel det är. Vi vuxna har ansvar för ALLA barn, inte bara vi lärare. Det finns inga "ungar".
Vill vi ha ett tryggt samhälle är det, som jag ser det, vuxenvärlden vi måste jobba med. Då kommer barnen att bli de trygga barn vi vill ha, och den där kriminaliteten och annat kommer att minska.
Men skyll inte på de barn vi gemensamt har skapat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar