Vi är så vana vid att allt ska finnas där i morgon när vi vaknar. Sanningen går sin egen väg...
Jag har blivit en något tjurig gubbe med åren, det erkänner jag, men ibland kan jag tycka att vi människor tar världen och varandra allt för givet. Vi springer runt och tror att allt ska vara som vanligt och bryr oss inte om konsekvenserna av våra handlingar. Med en välgrundad ursäkt kan vi skingra dimmorna vi skapat och försöker få allting att se ut som tidigare, istället för att ärligt ta nuet och se till så att det inte skapas några dimmor. Luften blir renare på det sättet.
När min far dog i en bilolycka för drygt 15 år sedan, lärde jag mig att vi måste sörja de döda medan de fortfarande lever. När dom är borta är sorg överflödig. Med detta menar jag att det finns aldrig några ursäkter för att glömma bort dem man lovat att aldrig glömma bort, inte ens för några minuter. För när man glömt bort upptäcker man att orden, som man också tagit för givna, tappat sitt värde och skönhet när man inte kan säga dem ärligt längre.
När det givettagnas dimmor viftats bort, finner man ofta att vänner också försvunnit med slöjorna och att sanningen har gått sin egen väg. Ensamhet är livets förbannelse, men ensamheten tar vi aldrig för given...
