En basfärdighet

Definitivt goth..

Jag har börjat spela bas. Visst är det spännande. Egentligen kan jag inte spela bas. Jag är gitarrist med en blandad repertoar. Mu nu jädrans i min lilla låda ska showen upp ett snäpp.

När jag skulle välja vilken bas jag skulle köpa så tänkte jag nog mer på image än på kvalité. Jag är ju dessutom mer goth än emo. Så det fick bli en bas i form av en stor yxa. Nästan en sådan som Gene Simmons har. För kan man inte spela så kan man i alla fall se cool ut.

Men tro det eller ej. Det låter rätt ok faktiskt. Undrar varför jag inte köpt en bas tidigare?

För er som tycker att en yxformad bas inte passar en 40-årig rektor, så ska jag berätta att jag köpte en schamantrumma innan jul med. Men det är en helt annan blogg...

Äga eller ägas

Ibland är det minst dyra det dyraste...

Eftersom jag springer runt i världen och säger att jag är buddhist, vilket i sig själv är en liten paradox, får jag då och då frågan: "Får man äga en massa saker som buddhist?". Den här frågan äger i sin enkelhet en mycket större fråga. Får förr eller senare måste en religion ta ställning till ägandet, enkelheten och, ja faktiskt, miljön.

Nallen på bilden ovan är den äldsta sak jag äger. Den har hängt med mig sedan jag föddes och har alltid varit med liksom. Jag har ett par föremål jag samlat på mig genom livet som jag nog skulle vilja säga jag inte skulle vilja vara utan. Gemensamt för alla dessa är att de inte har något egentligt ekonomiskt värde. Man skulle nog få hela högen för en hundring på en loppis. Men för mig är dem på gränsen till besjälade. Tror de flesta människor har något liknande hemma. Saker man liksom bara inte vill bli av med.

När folk då frågar mig om hur mycket en buddhist får äga, brukar jag svara:
"Man kan äga hur mycket som helst så länge det inte äger dig".
Alltså när prylarna blir så viktiga att du bygger hela ditt liv omkring dem, då är man lite farligt ute. Allt kommer att förgås och prylar har störst tendens att gå sönder eller brinna upp. Så fäster man sig vid dem för mycket gör man sig både sårbar och olycklig.

Med denna visdom innanför västen vill jag fortfarande inte bli av med leksaken ovan. Tänk att vara ägd av en nalle. Men vet ni. Någonstans känns det ganska gott samtidigt...

Förr eller senare - Coelho

Förr eller senare finner han dig, Paulo Coelho...

För den som söker en högre förståelse i livet finns det en man som an förr eller senare måste förhålla sig till, nämligen Paulo Coelho. Om du är kristen, buddhist, gnostiker, muslim eller för den delan ateist, så finns det en plats för en i hans böcker. Har man inte läst något annat så är "Alkemisten" alltid det givna valet. Orkar man inte läsa en hel bok så finns det citatböcker att tillgå som verkligen kan få tanken att vandra vidare.

En sådan bok kom jag över nu på jullovet och fastnade för två citat:

"Det finns ögonblick

då det är nödvändigt att utsätta sig

för risker och göra galna saker"

och

"Den första stora dygden för den som söker den andliga vägen: mod"

Många skulle nog se dessa som några av Coelho's mer ytliga citat men ju mer jag ser på det handlar inte andlighet bara om att sitta under ett träd och se livets gång eller att be i stillhet i något tempel. Man måste ut och utmana sig själv och livet för att tillfullo förstå den själsro man söker.

Livet gör ont och rädslan gör smärtan så mycket större. Vi måste lära oss att inte vara rädda hela tiden och se den potential vi alla besitter. Nej, mod är inte avsaknad av rädsla. Avsaknad av rädsla är dårskap. Mod är att veta om sina rädslor och utnyttja dem till sin fördel. När man vågar växer man, och man vet inte att man vågar om man inte känner rädsla. När rädslan blir din vän öppnar sig vägen.

Filmen på länken nedan är ett steg på min andliga väg:

http://www.youtube.com/watch?v=a9PafI9rbO4

Det jag skriver här är inget nytt. Jag tror Coelho sagt något liknande tidigare...

De vackraste orden i sanning

En man, en bok en känsla...

Julens bok detta år är Björn Ranelids "Jag skänker dig mina vackraste ord", en samling citat från hans andra böcker. Samtliga citat är skrivna på fyra språk svenska, engelska, franska och tyska. Boken är också illustrerad med konsthistoriskt vackra bilder som passar väl till det som är skrivet.

Jag har tidigare bloggat om Björn där jag berömmer hans vilja och mod att alltid vara sig själv även om det retar andra till vansinne. I Sverige har vi en obruten tradition att titta snett på dem som framhäver sig själva för mycket och Ranelid har väl fått mer snedtittande än någon förtjänar.

Då man, på grund av att allt är översatt till tre språk, bara behöver läsa en fjärdedel av boken så tar man den snabbt till sig. Björn verkar ha en passion för fem saker: kvinnan, barnet, kärleken, kriget och fotbollen. De flesta av citaten kretsar kring dessa teman i ett vackert försök att ge oss läsare en tanke att bära med oss. Något som han kanske inte riktigt lyckas med. Mina tankar efter att ha läst de vackraste orden är följande:

Om orden var får så skulle Björn Ranelid vara herden som leder dem till vattnet, vårdar dem och får dem att växa. Han verkar dock inte veta varför han är herden eller varför fåren följer honom så tryggt. För så är det, Ranelid är inte bara duktig på att skriva, han äger oss genom sitt personliga sätt att måla med det han skriver.

Det som skapar en tomhet påminner lite om den moderna vetenskapen som kan beskriva, sätta upp modeller och beräkna den kända verkligheten men som fortfarande inte kan förklara vad magnetism egentligen är. Björn kan beskriva människan och hennes känslor in i minsta atom, men förstår inte den magnetism som drar honom mot fotbollen, kvinnan och döden. Ranelid är den största bland vetenskapsmän som inte använder formler utan formuleringar, men för den som söker den innersta meningen kanske inte får den kittling i sina tankar som den som söker sötman i landskapsvackra ordkedjor.

Boken är bra och väl värd att köpa och Ranelid är alltid Ranelid, en sanning som ingen kan bestrida...

Jul i byn

En sådan jul borde alla ha

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans, var det någon som en gång sa. Detta gäller särskilt på julen. Trots stora mängder snö och allmänt kaos, så blir man ändå dem man tycker om närmast på julafton.

Hemma hos oss har vi fått en julrevival. Vi gör julmat, har en riktig gran, gottebord, mistel, julkrubba (se tidigare blogg) och åren till ära en massa julesnö. För att verkligen fira jul på gammalt vis så har vi år också julkärve, trädgårdstomte och gröt till tomten.

Annars är julen bara att ta det lugnt och springa runt i ett par mysbyxor. Kanske tindra lite med ögonen då och då. Så nu vill jag bara önska alla läsare av den här bloggen följande:

God Jul allesammans och ta hand om er i kylan!

And to my american friends and readers:

Merry Christmas and God bless you all!

* * *

Den nya mytologin- Tomtar

Den klassiska bilden av tomten som gårdens och öltunnans beskyddare. Numera vet vi bättre...

Många människor idag tror fortfarande på tomten. Då menar man så klart inte jultomtar, utan den gamle goe gårdstomten eller möjligen skogstomten. Dessa mytologiska varelser har följt människorna sedan asatron var vår ekumeniska kärna. Nu för tiden har tomten fått en ny roll i den mytologi som vårt moderna samhälle skapar och i vilken vi är sagans framtida hjältar.

Låt oss gå till definitionen av en modern tomte:
En tomte är en person som regelbundet och utan egentlig orsak skapar problem av ringa och lätt komisk art. Viss släktskap kan ses med andra varelser som original, byfånar och professorer. Tomtars karaktäristika präglas av velighet, omständlighet och lätt förvirring. De skyr offentligheten och samlar ofta på saker som inte faller inom gängse sociala regler. Tomten är tämligen allmän i offentlig verksamhet och sällsynt i ideellt föreningsliv.

Ni har nog alla stött på tomtar i ert dagliga liv. DE är dom som ansvarar för gemen, cykelgaraget eller de offentliga sandlådorna. Ett modernt talesätt säger:
"För många tomtar i luciatåget, tar bort stämningen"
Detta betyder helt enkelt att man kan inte ha för många amatörer bland proffsen eller helt enkelt att om alla inte gör sitt jobb så blir organisationen förvirrad.

Mycket kan sägas om tomtar. Men fast man kan bli galen på dem, så skapar de roliga stunder och är ofta grunden för nya roliga historier och vandringsmyter.

God Jul på er alla tomtar där ute!

Vattenringar...

En gång skrev jag följande betraktelse:

Ringar på vattnet

De yttre ringarna omfamnar de inre

Den innersta ringen omfamnar sjön

Se det framför dig och tänk. Hur det yttre omfamnar det inre är lätt att förstå, lätt att se. Men hur kan den inre cirkeln omfamna helheten? Men tänk på hur vi kan förhålla oss till vår omvärld. Vi kan se, höra, känna, lukta och smaka med våra yttre ringar men för att att kunna förstå omvärlden måste vi använda vårt innersta väsen.

Detta representerar för mig vad andlighet är. Att förhålla oss till varandra, omvärlden och allting. Inte med det uppenbara utan med det det andra. Känslan ni vet. Som man kan få när man slänger en sten i en damm och ser ringar på vattnet födas och dö. Sedan, när ytan åter är lugn och spegelblank, slås av tanken:

"Där gav jag en sten en ny vy av världen..."

Gissa den tredje

Detta är ett av mina favoritinslag i "En himla massa program" med Galenskaparna och After shave. Fantsin  skenar iväg när man försöker komma på vem den tredje kan vara. Ibland kan man också fundera över vilka två andra man skulle vilja dela soffa med. Med tanke på hur mycket de är citerade är ju Mae West och Winston Churchill en spännande kombination man gärna delar en pratstund med.

Programledaren som talar efter inslaget ovan tror att soffan ska innehålla Hitler, Jesus och, tro det eller ej Pat Boone. För er som inte minns 60-talet ska jag bara berätta att Pat Boone sjöng en hitlåt med titeln "Speedy Gonzales". Så nu är er kunskapsvärld lite större.

Men åter till soffan. Vem borde Hitler och Jesus dela soffa med? Jag har tänkt länge på den frågan. Efter mycket betänkande tror jag att svaret borde vara (tadaaaa!):

Håkan Hellström

Håkan, Hitler och Jesus. Ja den soffan har fin balans. Hitler en disciplinär visionär med snäv människosyn, Jesus en religiös förebild med vida människovärderingar och Håkan som i sin artistutövning bara är sig själv. En skön balans mot det enorma symboliska värde de andra två bär på.

Vem tror du är den tredje?
Vilken soffa vill du sitta i?

Tanken svindlar i sin enkelhet...

Ordens välsignelse

Skåda, syndare, sanningen står skriven. Huka eder för ordens vrede!

Jag har fått en tredje hobby, att kommentera amerikanska bibelbloggar. Jag har upptäckt att jag nog skulle blivit en bra predikant om jag bara kunde förlika mig med gudsbilden som Bibeln presenterar. Jesus däremot gillar jag skarpt. Han har ett budskap som inte ligger så långt ifrån min taoistiska och buddhistiska övertygelse.

Detta om detta. Jag gillar som sagt att debattera Jesus och varför det just blivit amerikanska bloggar vet jag inte. Rena slumpen faktiskt. På en sida debatterade man om vikten av Jesus dop. Jag gjorde då en kommentar där jag förespråkade att man inte bara kan söka Jesus i texterna utan att man också måste lära sig att finna honom bland människorna omkring sig. Jag betonade också att det finns inga heliga ord bara en helig innebörd av orden. Jag fick ingen kommentar på mitt påstående utan följande blogginlägg som svar:

http://christian-with-a-view.blogspot.com/2010/12/it-is-written.html

Tydligare svar kan man nog inte få.

Jag står fast vid att för mycket läsande faktiskt gör att vi lätt tappar bort vår religiösa fokus. Man tappar lätt vägen ändå. Ord ger oss vägledning, förståelse och kunskap men tyvärr sällan en välsignelse. För detta måste man känna, leva och begrunda.

 Man ska uppleva livet inte bara läsa om det. Så därför. Sluta läsa den här bloggen och gör något vettigt i stället...

Ett frö i oss alla

Inom zen brukar man tala om att hela världen får plats i ett riskorn. För visst är det så i varje liten skärva av universum finns allt som behövs för att skapa ett nytt universum. Så är det med oss också.

Redan innan vi föds är vi alla som ett frö med potential att bildligt sett bli ett stort och mästerligt träd. All kunskap vi behöver finns lagrad som en mikrobank av möjligheter i våra inre. Man även om vi har det inom oss så släpper vi sällan ut det, men känslan att vilja följer oss ofta hela livet. Jag skrev en gång:

"Insikt är att förstå det vi redan vet"

När vi förstår och följer insikten är känslan att man redan visste, eller som en vän till mig uttryckte det "I allt finns hjärta". Mer zen än så kan man inte uttrycka det. Var ärlig i allt du gör så är resultatet oviktigt. Andras åsikter med för den delen.

Vi är alla mästare och vi bär alla insiktens frö inom oss. Tyvärr är det allt för få som vattnar detta frö och blir de träd som med rötterna i jorden famnar himlen...

Domfråga

"Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer" (Rom 2:1-3)


Texten ovan är hämtad ur romarbreven i Bibeln. Kanske är det mitt favoritcitat ur samma bok. På något sätt sammanfattar den inte bara värdegrunden som jag tror Jesus ville förmedla utan också ger den oss en känga att se hur vi själva beter oss. Hur snabba är vi inte att döma folk som onormala, puckade eller bara allmänt jobbiga.


Då och då bör alla ställa sig frågan:


"Är jag så jävla bra själv då?"


Svaret är oftast "nej", men man kan ju försöka att inte döma andra för fort och därmed kanske du slipper att bli dömd själv någon av dina dåliga dagar. För så är det, Vi gör alla fel någon gång, även om man gör det med de bästa av intentioner. Det som skiljer oss åt är inte om vi gör fel utan vad vi gör när felet är gjort. Står vi för det och försöker lära oss, gottgöra och förlåta eller döljer vi, ljuger och skyller i från oss?


Att vara människa är att sträva. Sträva mot att hela tiden förbättra oss. Men fast vi skulle leva i tusen år skulle vi fortfarande göra bort oss då och då. Jag tror det var Molière som sa: "Etikett är inte att inte spilla på duken. Det är att inte se när andra gör det".


Molière och Jesus skulle nog vara ganska överens skulle man kunna tro. För om vi slutar att se alla som spiller på duken och inte dömer varandra hela tiden, ja då kanske välden också blundar när Du vill att den ska göra det...

Tankens förbannelse

"En gubbe som tänker på samma gång" Olof 4 år

Kanske en bild på en framtida rektor...

Idag läset jag en intressant sak i en bok. Jean de la Bruyère skrev:

"Livet är en tragedi för de människor som känner,
och en komedi för dem som tänker"

Så kanske det är. Oftast är det annars tänkaren som blir lidande av sitt tänkande. Att "grubbla" och förstå det som kanske inte är uppenbart för alla, skapar ofta ett visst tungsinne. Bara titta på vår litteratur- och idéhistoria. Hur många av våra främsta tänkare och skribenter har inte helt eller delvis drabbats av depression, sinnessjukdom och, i de värsta fallen, självmord. Vi kan börja med Erik XIV och sluta med Per Lagerkvist.

Med detta i åtanke är det lite befriande att läsa Chang Tzu när han pratar om att önskar att hans söner ska växa upp och bli lagom dumma i huvudet så att de kan arbeta som statliga tjänstemän och bli lyckliga. Det ligger en viss sanning i denna något skämtsamma beskrivning av lycka.

På tal om lycka är jag lika förundrad över de böcker som skyltar med Dalai Lama som vägvisaren till ett lyckligt liv. Med rötter inom buddhismen blir man lite fundersam när det verkar som om lycka är något att sträva mot. Om samma profet talat om harmoni kunde jag varit med. Harmoni det vill säga att vara ett med sin omgivning. Ett liv fritt från ett evigt ältande och tänkande och då är vi på särr och vis tillbaka till Chang Tzu igen.

Så visst är livet en komedi för den tänkande. Men i sanning en ganska olycklig komedi...

Den långa vandringen...

Vägen i ett par kängor...

Jag är en rastlös själ. Jag slår mig liksom aldrig till ro riktigt, och som en hattifnatt tror jag att man faktiskt kan segla till horisonten. Ordet planet lär betyda vandrare på grekiska. Planeterna är de ljus på himlen som rör sig över natthimlen till skillnad från stjärnorna som står stilla. Precis så är jag. Hela tiden på väg till någon ny insikt, plats eller tanke.

Kängorna ovan har jag haft i över 20 år. Jag köpte dem när jag gjorde värnplikten och vi har lagt många mil bakom oss tillsammans. Otroligt nog är de bättre att gå i idag än de var när jag köpte dem. På något sätt inbillar jag mig att jag är precis som kängorna, mer slitna men bättre att gå i.

För att stilla min oroliga själ ägnar jag mig åt kreativt arbete. Ständigt nya projekt. Målningar, teckningar, dikter, skrifter, spel, keramik, musik mm i en ständig ström. Egentligen, har jag märkt, är detta bara mitt livs knark. Kreativiteten stillar min rastlöshet för stunden. Men när projektet är slut kommer oron tillbaka. Dags för ett nytt projekt och så fortsätter livet.

Så om någon frågar om jag har några laster så svarar jag nog:
"Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av händerna liksom."
Och sen har jag skapat något nytt.

Men en dag kanske jag finner min horisont och jag kan lägga pennan på hyllan. Då ska jag fira med de andra hattifnattarna...

Livets maskerad

För några år sedan började jag samla på masker. Inte för att jag har så många. Jag samlar nämligen på masker som "talar" till mig. Konstigt nog är det inte så många som gör det. I dagsläget har jag en handfull med ursprung från hela världen.

Vad är det då som är så spännande med masker? För mig symboliserar de den delan av livet som är kontrollerad av våra hämningar, vår uppfostran och samhällets förväntningar. De flesta av oss vet inte om att vi bär en mask. När vi leker våra roller blir masken ett attribut som limmats fast av ångestens kletiga lim.

En gång skrev jag:

"Bakom masken känner jag mig naken. När masken faller betyder nakenheten ingenting"

Så är det. När vi lever vårt liv där vi inte bryr oss om vad andra och vi själva ska tycka. Då kan vi äntligen lägga av oss masken vi burit sedan barnsben...

Von Wright-En man, en myt, ett ideal

http://apps.facebook.com/philosophers/preview.php?philosopher=vonWright

Jag är en av de få personerna i världen som faktiskt ser en viss charm i att bli gammal. Ni som läst min gamla blogg vet hur fascinerad jag är av Onkel Truls och andra historiska personligheter med stark "gubbvarning".

Mannen ovan heter von Wright och var filosof med finsk härkomst verksam i England. I sanningens namn ska jag säga att jag vet väldigt lite om hans filosofiska bakgrund men han har blivit en förebild ändå för mig de senaste åren. Detta beror på en sak, nämligen ögonbrynen.

Dessa matchar hans engelska stil i klädval och jag inbillar mig att han också rökte pipa. Mitt mål i livet är att en dag ha lika personliga ögonbryn som dessa. Just nu har jag två strån i ena ögonbrynet som skulle kunna bli något. För några månader sen var det kris i familjen när jag av misstag svett bort dem när jag eldade i trädgården, men nu är de tillbaka och jag ser framtiden an med tillförsikt.

I min framtidsdröm ser jag mig sitta under äppelträdet funderandes över något djupsinnigt och med en bolmande pipa i munnen nästan gömd under ett par riktigt buskiga ögonbryn. Kanske går då mina tankar till von Wright i sin himmel och det brödraliknande förhållande ett par buskiga ögonbryn medför...

Jultinder i ögonen

Vad var de nu alla heter? Josef och Maria är säkra, men gubben med stallet då?

Äsch! Vi kallar honom Bengt...

Då var det snart första advent och dags för att julpynta huset. Mina uppgifter, som jag tagit på mig själv, har varit att sätta fram trädgårdstomten, som stått bakom ladan, och att sätta upp en julkrubba. Julkrubbor är nog det mest kristna jag är. Jag har alltid tyckt om att bygga dioramor och modeller och just fina julkrubbor har alltid fascinerat mig mycket.

Om du hittar en fin krubba någon gång med figurer som inte är av plast, så köp den. Dessa börjar bli lite ovanliga.

Här ovan kan ni se årets resultat. Dispositionen är väl vald och jag tycker nog att jag fått med alla karaktärerna på ett framhävande sätt. Jesus själv kommer från en lite mindre krubba. På det sättet kan man, utan större fantasi, föreställa sig att Maria faktiskt fött honom. Julrealism kallar vi det för hemma hos mig.

Gumman i bakgrunden är häxan Gulli, ett annat kärt barndomsminne. Hon kräver ett eget blogginlägg att förklara...

Vem tror på blåvalen?

Ser ni blåvalen? Inte jag med...

Ni som känt mig ett tag är att jag är en anhängare av uttrycket "Jag tror inte på blåvalen". Egentligen handlar uttrycket om att måste respektera att alla människor har med sig olika världsbilder.

I min världsbild är blåvalen en myt. En skröna om en stor "fisk" som skulle vara ett däggdjur. Detta vidunder sk dessutom vara stort som ett femvåningshus. Jag känner ingen som sett denna mytiska varelse. Ej heller känner jag någon som känner någon som sett en blåval. Alla vet dessutom hur lätt det är att fejka bilder på företeelsen i fråga.

För er som nu behöver ytterligare perspektiv i frågan kan jag säga att jag känner många som sett spöken, några som sett UFO:n och faktiskt en handfull som sett och tror på tomtar. Tomtar tror jag på av samma anledning.

Så ni som vill ansluta till min lilla mickroövertygelse kan ju alltid lägga ett bifall här. Men försök inte övertyga mig om blåvalens existens, jag är förlord i min övertygelse...

I sökandet av det sista heliga

Många säger ofta "det var bättre förr" eller "på den tiden var folk mycket ärligare och raka". Nuförtiden verkar det som om den allmänna meningen är att allt är mer brutalt och att ungdomen moraliskt förfallit. Kanske är det så. Men då jag arbetar med ungdomar så skulle jag i alla fall vilja dementera det sista påståendet. Barn idag, och säkert som alltid, har väldigt empatiskt och moraliskt tänkande. Med oss vuxna är det lite sämre. Vi verkar inte alltid ha klart för oss vilket värdegrundsben vi ska luta oss mot.

Denna osäkerhet gör också många barn otrygga och osäkra. Hur ska man ställa sig när man i ena örat hör att man ska vara kompis med alla, och i andra örat hör den offentliga mediala strömmen av kränkande beteende, nedsättande språk och brutna löften?

Nu tror jag att man nog var lika osäkra på stenåldern, men vi har alltid haft ett ideal att arbeta mot. Folk lyfter inte på ögonbrynen när någon som t.ex. lovat att ringa aldrig hör av sig eller om man ändrar sig i sista sekund "bara för att".

Jag tror att det är i dessa små löften man faktiskt skapar grunden till det man kan kalla moral eller etik. Att man arbetar på att hålla det man lovar och att göra det man säger. Kan verka enkelt, men försök själva att hålla alla era löften när vardagsstressen sätter in.

Förr sa man: "En man är inte bättre än sitt ord". Kanske är det så att att samhälles moral är mäts i den totala andelen hållna löften. Det är i alla fall en start...

Tanken om den goda världen

En gång i tiden skrev jag följande lilla tanke:

"I en ond värld skiljer man på ont och gott, en god värld existerar inte"

Många som läser en strof som den här lägger upphovsmannen snabbt i facket "cyniker" eller anser att man har en väldigt negativ syn på livet. Finns det inte någon god värld? Är man ond om man tycker vissa saker är goda? Frågorna blir många svaren blir få...

Jag blir mer och mer övertygad om att mycket som vi anser är av ondo har sin rot i att vi hela tiden måste värdera allt och därmed blir lättmanipulerade. Krig är väl ett lysande exempel. Svårt att få folk att slåss mot varandra utan att göra dem övertygade om att man de någon sorts "rätt" att faktiskt döda varandra.

Faktum är att många hemska saker i världen har minst lika stort berättigande som de snälla och fina sakerna. Ett lejon funderar nog sällan om det omoraliska i att döda andra levande varelser.

Nä faktum är nog att om vi bara kunde acceptera som den är, med sina fel och brister, så skulle vi nog uppleva världen som bättre. När vi inte hela tiden värdesätter allt så kommer vi att se att världen i sig själv är ganska "god" och då har ytterligheterna tappat sin betydelse.